En påminnelse om mångfald behöver vara handfast
Han såg ut som en gammal skolplansch av Jesus, ungefär vid tiden för de två bröden och de fem fiskarna.
Han sjöng med protestsångarens intensitet, de arabiska orden obegripliga, men budskapet kristallklart. Frihet, demokrati, uppror genom musiken. Det sade han flera gånger: Musiken är mitt vapen.
Ramy Essam, en av de mer betydelsefulla rösterna från Tahrir-torget i Kairo är numera fristadsmusiker i Malmö, och uppträdde med sin musik och sin berättelse på Mariehamns litteraturdagar.
Han representerade också, tillsammans med författaren Arkan Asaad, det som i vår samhällsdebatt betecknas som det farligaste, det mest våldsbenägna och destruktiva som finns, en muslimsk man av utländsk härkomst.
Vilken befrielse då, och vilken paradox, att dessa två var alldeles harmlösa vad gäller fysiskt våld. De var helt obenägna att gå med i IS, och djupt engagerade att i sitt konstnärsskap utforska både komplexiteteten i relationerna med föräldrar som kommer från en annan kulturkrets med andra värderingar, och hur man genom sociala medier kan främja ett nytt sätt att tänka på liv och politik.
Kort sagt, charmiga, kunniga, välformulerade och inte ett dugg skrämmande.
Kanske någon läsare nu tar sig för pannan och tänker att Fellman har blivit lite fånig, och att det ju är självklart att inte alla kan dras över en kam.
Så är det, men samtidigt behöver vi så förtvivlat, för vår egen skull, se verkligheten i verkligheten. Vi belamras dagligen med rapporter och nyheter och inträngade reportage om fundamentalister som halshugger både trosbröder och kristna, vars blodtörst är brutal och vars gud tycks kräva att allt motstånd krossas.
Även vi som vet att detta är en liten bråkdel av verkligheten, behöver handfasta tydliga exempel på motsatsen. Vi behöver möta riktiga människor, för att befria oss från den kletigt försåtliga i den ensidigt negativa rapportering om allt muslimskt.
Varken Ramy Essam eller Arkan Assad representerar islam, inte mer än Måns Zelmerlöv eller Bengt Ohlsson representerar kristendom, men eftersom de är muslimer får de, sig själva ovetande, stärka vår svajande förståelse av mångfalden, bredden och djupet i den muslimska världen.
Lika väl som Hillary Clinton får representera kvinnokönet, och Chimamanda Ngozi Adichie den svarta kvinnan.
Kommer någon nu dragande med dödskjutningarna i Göteborg som ytterligare ett exempel på det mångkulturella samhällets misslyckande, låt oss då vända på frågan. Är det inte fantastiskt att så många i Hammarkullen och Bergshöjden inte blir extremister, inte ansluter sig till kriminella gäng, inte slutar försöka ta sig in i det samhälle som mer eller mindre vänt dem ryggen?
Är det inte häpnadsväckande att så mycket ilska och frustration blir till konst och musik i stället, även där.
Och är det inte så att det är de som flyr in i sina vita medelklassghetton som är det verkliga problemet, de som inte vågar dela verkligheten med människor som inte är precis likadana.
Man hittar alltid bra saker på Mariehamns litteraturdagar. I år var det Ramy Essam. Tack för musiken, tack för berättelsen. Tack för påminnelsen.
