En orimlig bordläggning
En minoritet kan inte obstruera kommunala ärenden genom att bordlägga dem längre än till nästa möte.
Men en otydlig lagstiftning ger ett onödigt stort tolkningsutrymme.
”För ett beslut om bordläggning krävs att det biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna. För att fatta beslut om bordläggning av ett ärende gällande val eller ett tidigare bordlagt ärende krävs det dock att beslutet biträds av minst hälften av de närvarande ledamöterna. Ärendet skall bordläggas till nästa sammanträde om inte organet beslutar om en annan tidpunkt.”
Så står det skrivet i kommunallagen.
Lemlands kommunfullmäktige fattade tidigare i sommar beslut om att bordlägga utnämningen av representanter till den styrgrupp som ska förhandla om kommunsammanslagningar. Bordläggningar sker vanligtvis till nästa möte, men i Lemlands fall bordlades ärendet till januari nästa år.
I den omröstning som avgjorde ärendet röstade sex ledamöter för bordläggning, sju röstade för fortsatt behandling. Tolkningen som gjordes i kommunfullmäktige var att det räcker med en tredjedel för att bordläggningen skulle kunna genomföras.
Lagens otydlighet visade sig bli ännu mer intressant när Nya Åland ringde runt till flera rutinerade kommundirektörer som tolkade lagen på olika sätt. Vissa tyckte bordläggningen var förenlig med lagen, vissa tyckte det inte.
Lemland var med andra ord på väg att öppna Pandoras ask inom den åländska kommunalpolitiken. För om ett beslut av den här karaktären – som ju fattades av en minoritet – skulle vara förenligt med lagen skulle kommunpolitiken riskera att stagnera. Om det skulle räcka med att en tredjedel av ledamöterna (ibland så få som tre personer i mindre kommuner) var emot ett beslut för att bordlägga det på obestämd tid skulle betydligt färre beslut fattas i de åländska kommunerna än vad som sker i dag.
Lemlands kommunfullmäktiges beslut granskades av kommunstyrelsen som konstaterade att beslutet inte var förenligt med lagen och kommer att tas upp under kommande möte.
Enligt kommunstyrelsens ordförande Anna Janson var förklaringen de fick att när det handlar om val så behöver det vara ett majoritetsbeslut.
Det är förstås en tolkningsfråga huruvida frågan om utnämning av representanter till styrgruppen i kommunreformen gäller val eller inte. Lagtinget har antagit lagarna som är ämnade att ändra den åländska kommunstrukturen från sexton till fyra.
Att man från kommunfullmäktiges sida eventuellt önskar att ett nytt fullmäktige utser representanter till styrgruppen kan med lite välvilja tolkas som ett beslut som sträcker sig över val. Att beslutet att bordlägga berör tidsperioden över ett val, kan må hända duga som motivering.
Men det finns en annan motivering än den som har med val att göra.
Att en minoritet kan få igenom bordläggning är i grunden en god princip. Det är ett skydd mot att dåligt underbygda beslut tvingas igenom beslutsprocessen. Att en minoritet däremot ska kunna obstruera ärenden är inte i enlighet med lagens mening.
Detta redogör minister Wille Valve för, som har granskat den gällande kommunallagens förarbeten, på sin blogg.
Enligt den tidigare kommunallagen kan ett ärende bordläggas av en tredjedel av ledamöterna till nästa möte. Enda undantaget är ett fullkomligt enigt fullmäktige som kan bordlägga ärendet till ett datum längre fram.
På nästa fullmäktigemöte kan en majoritet av ledamöterna bordlägga ärendet längre fram, eventuellt också i ett separat beslut med 50 procents majoritet.
I förarbetena till den nuvarande lagen framgår lagstiftarens vilja, att omröstningsbestämmelserna ska motsvara den gamla lagen.
Olli Mäenpää, professor i förvaltningsrätt, kommer till samma slutsats. Han menar också att långa bordläggningstider inte är förenligt med bordläggningens syfte – att ta fram ett mera information i ett ärende.
– Man bör utgå från att alla ärenden behandlas så smidigt och snabbt som möjligt, sade Mäenpää till Nya Åland förra veckan.
Det var ett kreativt försök av minoriteten i Lemlands kommunfullmäktige, ett försök som dessutom vid första och andra anblick såg möjlig ut på grund av den otydliga lagstiftningen.
Men det kan inte finnas några andra rimliga slutsatser än att en minoritet inte kan skjuta upp beslut på obestämd framtid, så länge minoriteten kan enas enas om ett datum för när ärendet ska återupptas. Då hade kommunpolitiken blivit handlingsförlamad.
