En naiv lösning för ett svårt problem
Pekka Tiainen är konsultativ tjänsteman på arbets- och näringsministeriet, och specialist på kostnader för arbetslöshet.
Han säger i söndagens Hbl att arbetslösheten på 25 år kostat Finland 100 miljarder euro, och att det stora problemet är att att andelen långtidsarbetslösa växer vid varje lågkonjunktur och sen aldrig går ner under högkonjunkturerna.
Pekka Tiainen är av den fasta övertygelsen att olika arbetsmarknads- och sysselsättningsåtgärder är bra och nödvändiga, och att det är absolut fel tidpunkt nu att skära ner i arbetsmarknadsförvaltningen. Han ger heller inte mycket för den anda av misstänksamhet och kontroll som vidlåder olika sysselsättningsåtgärder: ”Det går inte att sköta arbetskraftsfrågor smidigt om man går omkring och tror att alla är skurkar som bara vill utnyttja systemet. Gör systemen enklare och kontrollera via stickprov.”, säger Pekka Tiainen.
Varje person som genom olika åtgärder hålls i arbete är en ren vinst för samhället, även om det finns en kostnad förbunden med det.
Ok. Det finns inget som är så dyrt och så nedbrytande och med sådan potential för att bli permanent som långtidsarbetslöshet. På Åland har vi inte på länge haft ett stort arbetslöshetsproblem, men det växer hela tiden. I takt med indragningar och sparbeting i offentlig sektor, kopplat med lågkonjunktur i privat sektor, minskar antalet jobb, och matchningen mellan de jobb som finns och de kunskaper och erfarenheter som står till buds blir sämre.
Samtidigt lever vi i ett samhälle som i växande grad redan på grundskolnivån sorterar ut människor med färdigheter som tidigare var viktiga och eftertraktade, men idag bara duger för låglöneyrken. Vi har ett skolsystem som allt närmare svarar mot arbetsmarknadens behov, men på dagens nordiska arbetsmarknad finns snart inte plats för människor som inte har en teoretisk skolning till en viss nivå.
Utbildning är alltså bra, men funkar inte för alla, på alla nivåer. Den stora risken och den stora kostnaden är att ha människor som är långtidsarbetslösa. Och samtidigt går de stressade och pressade högpresterarna i väggen, den ena efter den andra, för att tempot i arbetslivet är så högt.
Nånstans går ekvationen inte ihop, och nånstans kanske vi behöver bygga ett samhälle som dels inte kräver att alla ska vara på topp i alla sammanhang, inte alltid och dessutom håller fast vid arbetsuppgifter och verksamheter vars nytta inte bara kan mätas i direkt ekonomisk lönsamhet.
Det låter galet, mitt i en period där det enda politiker pratar om är att möta budget och spara kostnader, men lyssnar man till Pekka Tiainen är det här man kan spara genom att satsa.
100 miljarder på 25 år, om man lyckats hålla folk i jobb i stället för arbetslöshet.
Vore det rimligt att fundera på vilka jobb som inte blir gjorda, och skapa ett arbetsmarknadsprojekt av dem? Inga hittepå-jobb, utan uppgifter som behöver göras men ingen i dag har råda att betala för? Kunde det vara en arbetskraftspool med en möjligast enkel och tydlig ledning och administration, med uppgifter som att lindra ensamhet, utföra stödfunktioner och skapa ordning.
Någon skrattar säkert åt naiviteten i förslaget, men tänk efter. Är det inte det som behövs, om det skulle låta sig göras?
