En lustiger dans när politiker söker varandra
Vem tar vem i nästa lagtingsval. Taktikerandet är redan i full gång.
Så var den klubbad, årets budget. Processen gick mer eller mindre som den brukar, med en myckenhet kritik, en myckenhet motioner och ett förkastande av desamma över hela linjen.
Det intressanta, för den som är sugen på politisk spekulation, är vad diskussionerna säger om framtiden, om samarbetsklimatet i landskapsregeringen och var brytningspunkterna är.
Låt oss börja med en självklarhet. Det är val om mindre än två år. Taktikerandet är i full gång kring vem som ska sitta med vem i nästa regering, och det ser inte ut som om varken Centern eller Liberalerna är varandras första val.
Liberalernas största problem denna period, förutom bristen på kommunikation och Viveka Erikssons osynliga (inte obefintliga, men politik är också skådespel) ledarskap, är att man i denna budget tvingats eller tvingat sig att gå åt nästan samtliga sina kärnvärden och kärnväljare. Skärgårdstrafiken, den offentliga sektorn, sjukvården har tagit stryk, och det är inte sagt att väljarna accepterar budskapet att det var nödvändigt, inte när det fortfarande finns pengar i kassan och partier beredda att tuta ut det budskapet.
Centerns huvudsakliga problem är en våldsam inre splittring, som inte blivit bättre av trafikministern, tillika partiordföranden Veronica Thörnroos sätt att gå åt sin företrädare Runar Karlsson. Sprickorna finns både på det personliga och det ideologiska planet, för att nu inte prata om sakfrågorna, där Centern tycks ha lika många åsikter som det finns hemkommuner för lagtingsledamöterna.
Och, om Centern vinner över Liberalerna i nästa val, vem blir då lantråd? Partiordförande Thörnroos har inte övertygat, ännu. Roger Nordlund kanske väntar i kulisserna, men ska han då också återta partiordförandeposten? De två andra tänkbara, Runar Karlsson och Britt Lundberg känns allvarligt talat inte heller självskrivna. Knepigt där, och något som säkert diskuteras i centerleden.
I opposition har Socialdemokraterna mest att vinna på en liberal tillbakagång. De två partierna har länge varit kommunicerande kärl när det gäller väljarsympatier, och sossarna är i full färd med att hamra in spikar in den liberala välfärdskistan. Med en ny, populär partiordförande och två år på sig att ytterligare positionera sig, ser det ganska ljust ut, åtminstone om man ser prognosen i relation till det förra valets brakförlust.
Märkligt nog tycks det inte heller nu finnas någon vilja till närmande mellan socialdemokrater och liberaler, snarare är det mellan dem de skarpaste ordväxlingarna i budgetdebatten varit.
Frisinnad samverkan och Obunden samling står varandra i vissa fall så nära att det ärligt talat är svårt att förstå varför man inte slår partierna samman och bildar ett starkt högerparti med klar profil. Det frifräsande inslaget i den obundna politiken har för länge sedan slipats bort, och det finns knappast något i de två partiernas program som de andra inte kunde godkänna.
Som det nu är lider bägge partierna av en brist på kritisk massa att driva en ideologiskt markerad högerpolitik, vilket ändå är vad Johan Ehn, Roger Jansson och Fredrik Karlström, för att nu nämna några, står för.
Och Ålands framtid, denna spillra till ensaksrörelse? Det krävs en verklig kraftansträngning om partiet ska kunna komma upp ur den svacka man nu befinner sig i.
Lite ironiskt är det kanske att det var Harry Jansson, av alla tänkbara, som fällde självständighetsrörelsen på Åland, men helt klart är att luften gått ur både Anders Eriksson och partiet efter Janssons avhopp.
Nu har vi i alla fall en budget, och vi har en landskapsregering som ska verkställa den. Låt julfriden för några dagar sänka sig över det politiska slagfältet. Nya strider stundar nästa år.
