En ljuvlig värmas rikedom?
IPCC:s klimatrapport gör mycket tydligt. Kanske måste vi helt och hållet sluta betrakta ”miljöfrågan” som politik?
Det har varit en fantastisk sommar. Tropisk hetta hela juli med gassande sol och långa ljumma nätter. Förvisso en ”ljuvlig värmas rikedom” som det heter i psalmen, men för många har den mera fört ångest med sig: Det har blivit allt svårare att blunda för att något är fel på vädret.
Tidigare har ju förändringsskeptiker och klimatdesinformatörer kunnat luta sig tillbaka på stati-stikens och de långa perspektivens inbyggda osäkerheter. ”Normala variationer och det var minsann varmare år 1058 och glöm inte den lilla istiden på 1600-talet”, har den ständiga refrängen låtit, frammässad med hela den maniska klangen hos någon som talar högt och fort och samtidigt pressar händerna mot öronen.
Men så kom i förrgår den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC och förnekelsen blev svårare att upprätthålla. Den nya rapporten bygger nämligen inte på teoretiska modeller utan på uppmätta förändringar och matematiska sannolikhetsberäkningar. Rapportens slutsats förefaller tämligen entydig: jorden kokar bort – och människans utsläpp är orsaken.
Borde det måhända få konsekvenser för världens miljöpolitik och miljöpartier?
För kanske behöver våra perspektiv förskjutas. Är det längre rimligt att vår klimatångest rituellt bortträngs ur det allmänna medvetandet och förläggs till ett enda litet ”miljöparti”, så att resten av det politiska arbetet kan fortgå à la business as usual? Det blir i alla fall allt svårare att döva samvetet med att den förfintliga regeringskoalitionen – oberoende av land – åtminstone har ett grönt inslag. Som om det räckte. Borde inte egentligen alla partier bli radikala miljöpartier?
För om IPCC-rapporten talar sanning står mänskligheten inför sitt största hot någonsin. Världen brinner upp och översvämmas, inte i en hypotetisk framtid, utan just nu, och det blir bara värre. Vi borde inte längre göra politik av klotets ödesfråga genom att skapa hittepå-motsatspar av ”tillväxt kontra miljö” eller helighålla vissa ekonomiska fundament. Bara en idiot tror att det kommer att bedrivas aktiehandel i en postapokalyptisk Mad Max-värld.
Alarmism? Sätt på tv:n. Grekland och Kalifornien brinner som bäst. För några veckor sedan översvämmades delar av Tyskland och Belgien. Karibien och USA:s östkust skövlas regelbundet av cykloner. Tecken tyder på att Golfströmmen kan upphöra, vilket i ett slag skulle ge Norden samma klimat som Alaska. Havsnivåerna kommer att stiga drastiskt över hela världen så bye bye Manhattan och Nederländerna. Detta – händer – nu.
Så medborgare, av med foliehatten och på med tänkarmössan.
Finns det alls hopp? Man måste tro det. Lustigt nog inspirerar historien om andra världskriget och den amerikanska bilindustrin.
Efter att USA i december 1941 överrumplats av Japans attack på Pearl Harbor och dragits in i kriget stod en sak snart klar för amerikanerna: Deras land var en jätte på lerfötter. Underskottet på stridsflygplan, stridsvagnar och landsättningsfarkoster var bortom enormt och uppgiften att snabbt bygga upp den nödvändiga arsenalen framstod som omöjlig.
President Roosevelt kallade då till sig företrädarna för landets bilindustri och begärde assistans. Bilcheferna skakade på huvudet – högst 20 procent av deras resurser skulle kunna avsättas till att bygga annat än bilar, förklarade de.
”Ni missförstod mig nog”, lär Roosevelt ha sagt med len röst. ”Ni kommer inte att bygga en enda bil de närmaste åren. Samtliga era resurser ska sättas i nationens tjänst, och det företag som vägrar kommer att förstatligas.”
Och så blev det. Bilindustrin sadlade blixtsnabbt om till att bygga krigsmateriel och producerade ett mirakel. Alla de ”omöjliga” målen uppnåddes med råge (i flera fall till och med fördubblades de). Mot slutet av kriget hade Detroit i genomsnitt byggt en Liberator B-24-bombare I TIMMEN.
Allt går, om alla drar åt samma håll och det verkligen verkligen är bråttom.
Och det är det, enligt IPCC.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
