En liten ljusglimt i den dystra språkverkligheten
Svenska språkets ställning har diskuterats mycket på senare tid, både på Åland och i Svenskfinland. Ofta nog i dystra tongångar, men det glimtar till ibland.
Just nu handlar det om kollektivavtal på svenska.
Landskapsregeringen ger varje år en redogörelse till lagtinget över vad som har gjorts och inte gjorts i frågor av intresse för självstyrelsen. Det gäller språket, EU, demilitariseringen och liknande.
Den senaste redogörelsen, som täcker tiden fram till den sista oktober, kommer till lagtinget i dag.
Rent allmänt kan man säga att landskapsregeringen knogar på; en del saker fungerar bättre, andra mindre bra. Det blir till exempel allt vanligare att staten sänder över utredningar och lagförslag på finska, med en sammanfattning på svenska, och på basen av det vill man ha utlåtanden.
Det är bara att använda returposten och vänligen be om komplett underlag.
Därför är det så trevligt när det ibland, som omväxling, dyker upp något positivt.
De fackligt engagerade på Åland har länge klagat på att det dröjer orimligt länge innan kollektivavtalen kommer i svensk översättning – om de överhuvudtaget kommer.
Avtalen ingås mellan arbetsgivare och arbetstagare, så det har ansetts vara upp till parterna att se till att de finns på de språk som behövs.
Nu har landskapsregeringen tagit i detta och hävdat att det är statsrådets skyldighet att se till att de allmänt bindande avtalen finns på svenska. Justitiekansler håller med.
Logiken håller. Avtalen gäller mellan två parter, men riksdagen har redan för länge sedan gått in och beslutat att de skall gälla också dem som inte är fackanslutna. En arbetsgivare får inte gå under avtalet för anställda som inte hör till facket.
Och eftersom avtalsbrott kan föras till rätten så måste den anställda kunna läsa avtalet för att veta vad som gäller.
Lägg till detta att det i självstyrelselagen tydligt sägs att statsrådet skall se till att bestämmelser och föreskrifter som skall gälla i landskapet måste finnas på svenska.
Har detta tagits upp tidigare? Det är nästan omöjligt att så inte skulle vara fallet. Och vad hände? Fastnade ärendet i en papperskvarn?
Vad gjordes på finlandssvenskt fackligt håll? Också där måste intresset vara stort att få avtalen översatta. Även om man också där rent logiskt kan argumentera för att staten har ett ansvar så har man ingen självstyrelselag att luta sig emot. Varför inte luta sig gemensamt!
Intresset för fackligt arbete går i vågor och har inte varit så stort på senare år. Men med fortsatt ökande arbetslöshet ännu ett år kan det vara av intresse för de anställda att veta vad som gäller så det är nu man skall passa på att samla krafterna och nå resultat.
Landskapsregeringen nämner i redogörelsen också vad språkrådet har sysslat med, bland annat det trespråkiga utskicket från Diskrimineringsombudsmannen. Informationen riktades till inflyttade, men texten sändes till alla hushåll så att alla ålänningar kunde ta del av den information som ges till inflyttade.
Detta föll inte alla på läppen. Inflyttade borde ha nöjt sig med svenska och så ett sammandrag på något främmande språk – så där som statsförvaltningen tycker ålänningarna skall ha det?
Det hela lugnade ner sig och bra var det.
Men litet road blir man när det till alla hushåll på kommer ett utskick från AICIS om ett grönt Åland i ett blått Östersjön. En riktigt trevlig broschyr, tro inte annat. På baksidan berättas om kommande allmänna evenemang under vintern och våren, bland annat Clean Tech 2010 – Business Opportunities and Development (ett ”event”!), Learning Lab för ungdomar och en internationell workshop ”Transboundary governance of marine social-ecological systems”.
Antagligen vill man med detta försynt signalera att ”eventen” går på engelska. Men vi är alla med och betalar, så en liten översättning inom parentes hade inte varit helt fel.
