En lag utan bett
Kommunstrukturreformen är landskapsregeringens främsta prestigeprojekt.
Nu verkar det som att lagen har blivit tandlös, trots att reformförespråkarna har haft kontroll över hela processen.
Nyheten slog ner som en bomb dagarna före julledigheten. Ålandsdelegationen (ÅD) godkände de två lagarna som ligger till grund för den mycket omtalade kommunreformen på Åland, men i och med att medlingsförfarandet hade tagits bort konstaterade ÅD att reformen har blivit frivillig för kommunerna.
Det är förstås ingen hemlighet att reformen har mött ett stort motstånd bland kommuninvånare och kommunpolitiker, som nu tycks ha fått ännu större inflytande över reformen.
Det räcker alltså med att en kommun från Södra Åland, Norra Åland och Skärgården säger nej till samgångsavtalet för att stoppa den nya kommunindelningen, enligt ÅD:s konstaterande.
Det ska tilläggas att saken inte på något vis är avgjord. Högsta domstolen ska eventuellt också granska lagen innan den kan stadfästas av presidenten.
Både hos HD och Justitieministeriet kan alltså andra tolkningar göras innan den når hela vägen i mål.
I landskapsregeringens förslag fanns från början ett tvingande förfarande med i lagen, det som av kritikerna har legat till grund för att kommunstrukturreformen kallats för tvångslag. Medlingsförfarandet skulle ha möjliggjort reformen även utan kommunernas godkännande.
Men efter att lag- och kulturutskottet i sin behandling föreslog att det tvingande förfarandet stryks hade utskottet därmed gjort lagen frivillig för kommunerna. En av orsakerna till att det togs bort var att det fanns en osäkerhet om landskapsregeringens förslag skulle klara laggranskningen, alltså om ÅD och i förlängningen HD eller justitieministeriet skulle ha godkänt lagen med medlingsförfarandet.
– Utskottet konstaterar att grundlagens bestämmelser om demokrati bättre uppfylls när medlingsförfarandet utgår ur lagen. Genom medlingsförfarandet hade nämligen andra kommuners representanter och därigenom indirekt andra kommuners invånare genom majoritetsbeslut kunnat besluta om delar av samgångsavtalet, skrev lag- och kulturutskottet i sitt utlåtande.
Det fanns alltså en risk att lagen med medlingsförfarandet hade fallit i laggranskningen. Men nu tog man inte ens chansen att testa den, utan valde istället en väg som med stor sannolikhet producerar en tandlös lag i stället.
Hur kommer det sig att lagtinget, med en majoritet för en kommunreform, röstade igenom de förändringar som lag- och kulturutskottet föreslog? Var det ingen som tänkte på konsekvenserna att ta bort medlingsförfarandet, eller förväntade majoritetspartierna sig att kommunerna av egen god vilja skulle fortsätta med reformen ändå?
ÅD:s tolkning betyder förstås inte med hundra procents säkerhet att det inte blir någon ny kommunkarta. Men sannolikheten är stor att kommunerna väljer att inte genomföra reformen om de får bestämma själva.
Kommunreformen är ett prestigeprojekt för landskapsregeringen. Liberalerna, Socialdemokraterna och Moderat Samling bildade regering utgående från viljan att ändra kommunstrukturen. Visst finns det också andra ambitiösa förändringsprojekt som landskapsregeringen har drivit men det mesta har kretsat kring eller varit kopplat till kommunreformen.
En efter en har punkterna fallit bort från den ambitiösa förändringsagendan. När sommaren kommer och bokslutet ska börja skrivas för den här mandatperioden ser det i alla fall i dagsläget ut som att många av de stora projekten inte kommer att hinna genomföras, eller redan har fått nej på vägen.
Budgeten närmar sig visserligen balans, och på hållbarhetsområdet har Åland tagit viktiga steg. Men de tre stora frågorna om kortrutt, kommunreform och självstyrelselag är ännu inte förda i mål.
Kortrutten är visserligen klubbad, men inte klar. Självstyrelselagen gömdes i pappershögarna på rikssidan och kommunreformen riskerar att falla på eget grepp.
Landskapsregeringen borde ha låtit ÅD granska lagligheten i medlingsförfarandet, istället för att fega ur och kompromissa bort lagens vassaste verktyg.
