En kyrka för alla?
Frågan om samkönade vigslar ställer frågan på sin spets: när blir den enes tro den andres diskriminering?
Det meddelas från riket att Ola Byfält, under många år präst på Åland, har lämnat den evangelisk-lutherska kyrkan. Orsaken anger han själv, i en intervju i Vasabladet, vara sitt motstånd mot samkönade vigslar.
Det kan tyckas märkligt, eftersom kyrkan i Finland inte viger samkönade par. Man kan därför misstänka att Byfält har örat mot marken och vet att en förändring är på kommande, eller är motståndare till att diskussionen för och emot samkönade vigslar ens existerar. Hans avhopp påminner i vart fall om svåra men nödvändiga frågeställningar kring tro och samhälle.
Man får tro på vad man vill. Oberoende om man bekänner sig till Jesus eller Det Flygande Spaghettimonstret har man rätt att bygga en kyrka runt sina föreställningar och sedan få vara ifred med dem därinne. Det kan därför hävdas, att om den troendes värderingar kommer i otakt med samhällets för tillfället rådande åsikter, är det samhällets problem, inte den troendes.
Enligt detta synsätt vore det också fel av omvärlden att tränga sig in och propsa på att den troende ändrar på sina åsikter och ritualer – omvärlden får helt enkelt gå någon annanstans om den inte gillar läget.
Kan omvärlden då hävda att den diskriminerats? I Sverige har det sekulära samhället faktiskt på sätt och vis svarat nej på den frågan, i fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark.
Grimmark vägrade utföra aborter, då sådana ingrepp stred mot hennes tro, men svenska Arbetsdomstolen fastslog att hennes potentiella arbetsgivare inte diskriminerat henne då man nekade henne anställning.
I princip sa alltså det svenska sekulära samhället att det var fel av Grimmark att tränga sig in och propsa på att de icke-troende skulle ändra på sina åsikter och arbetsregler – hon fick helt enkelt gå någon annanstans om hon inte gillade läget. Rimligtvis borde samma princip gälla åt bägge hållen.
Eller?
”Eftersom Bibeln ska vara grund för kyrkans tro bör kyrkan stå fast vid sin nuvarande äktenskapssyn”, skrev 45 präster i Borgå stift i en uppmärksammad insändare i finlandssvenska tidningar 2017.
Hittills är denna hållning också den finländska folkkyrkans. Enligt resonemanget ovan kunde man göra gällande att inställningen inte är diskriminerande mot alla dem som fötts att älska samkönat – de får nöja sig med en borgerlig vigsel. Och Jesus får de vara utan.
Kruxet är dock att vi talar just om en folkkyrka. ”Till kyrkan hör en majoritet av finländarna och den sköter viktiga samhälleliga uppgifter”, står det på den evangelisk-lutherska kyrkans hemsida.
Och så är det ju definitivt. Dop, vigslar och begravningar är fundamentala ”samhälleliga uppgifter” och kyrkan har snudd på monopol på dem. Om man nu vill vara en folkkyrka för majoriteten får man nog ta och lyssna på vad en majoriteten av folket anser. Och folkviljan, uttryckt i tydlig lagstiftning, bejakar samkönade vigslar och jämställer dem med de ”olikkönade”.
Just nu råder en juridisk förvirring i landet. Det sekulära samhället säger ja, men kyrkolagen – som bara kyrkomötet råder över – säger nej. Den präst som viger två kvinnor inför Jesus kommer att bli anmäld till domkapitlet och äktenskapets legala status hamnar i limbo. Så kan vi inte ha det.
Det är dags att kyrkomötet träder in i den fördomsfria nutiden. Och det är bra och följdriktigt att de som vill stanna kvar i det förflutna då lämnar folkkyrkan.
För den tillhör alla, hur de än älskar.
