DELA

En juvel i kronan för Nobels fredspris

Ifjol när Nobels fredspristagare presenterades var vi många som bara suckade. Så icke i år.
Barack Obama, så storslaget som det var att han blev vald till USAs första svarta president, hade inget uträttat för världsfreden. Han fick priset för kommande meriter och utfästelser i valkampanjen.
Ett år senare, med facit i hand, finns fortfarande inte täckning för att ge karln fredspriset, trots att han gjort många saker rätt och säkert är en bra människa. Kom ihåg att Obama är i celebert sällskap, med Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi och Läkare utan gränser, för att nu bara nämna några.

I år däremot gick priset till en person som på något sätt förkroppsligar vad fredsarbete handlar om, inte minst genom de stora personliga uppoffringar som han gjort, Liu Xiaobo.
Enligt nyhetsbyråerna har han sent omsider nåtts av nyheten om priset, när hans hustru äntligen tilläts besöka honom i fängelset.
Liu Xiaobo har propagerat yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati i en sluten och korrupt enpartistat, därtill ett land som med järnhand lyckats med konststycket att reformera sitt ekonomiska system i en mer kapitalistisk riktning utan att knappt på en enda punkt ge efter för kraven från demokratirörelsen.

En av de många experter som kommenterat valet av Liu Xiaobo till Nobels fredspristagare (en svensk professor och Kinakännare) sade att det märkliga är att både Xiaobo och hustrun Liu Xia är sådana sanna patrioter, att de från det de vaknar på morgonen tills de lägger sig på kvällen drivs av en kärlek till Kina. Det är inte för att skada landet, inte för att ta över makten, inte för egen vinning som de arbetar, utan för en brinnande passion för en fredlig förändring.
Detta är nämligen också ett av adelsmärkena för de riktigt sanna fredspristagarna, dem som Barack Obama inte tillhörde, att de propagerar för ickevåldslösningar, för fred som inte förutsätter att fiender först underkuvas med vapenmakt för att man sedan ska kunna bygga freden.

Sådana människor är sällsynta juveler. Deras liv är kanske inget man ens ska eftersträva, eftersom de uppoffringar som krävs på det privata planet är närmast omänskliga. Ändå behöver vi just deras exempel så förtvivlat, i en värld där egennytta och omedelbar behovstillfredsställelse är det som styr. Vi behöver veta att det finns människor som Nelson Mandela, som kan bli fri efter decennier i fängelse för påhittade brott, och sträcka ut handen i försoning åt sina fängslare.
Vi behöver Andrej Sacharov, Mairead Corrigan, Wangari Maathai – människor som påminner oss om hur goda och starka alldeles vanliga människor kan vara, och hur de helt självklart kan förändra historiens gång.

Trots kritiken som nu riktas mot den Norska Nobelkommittén för att politisera priset och för att försvåra relationerna till Kina är det denna gång inte svårt alls att buga sig i vördnad för pristagaren.
Det vore ett smärre mirakel om Liu Xiaobo släpptes ut ur Kina för att ta emot sitt pris. Den stora majoriteten kineser visste inte ens om hans existens, och många betraktar honom som en simpel brottsling. Allt det blir det ändring på, ty sådan är Nobelprisets makt, och det kan inte ens de kinesiska makthavarna göra något åt.
Grattis, grattis Liu Xiaobo, och grattis Nobelkommittén till ett hedervärt val.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax