En illusion av möjligheter
En halvt utsträckt hand från regeringen, men inte mer än så.
Det är tydligt att det nu är upp till kommunerna att ro i land kommunreformen.
Under tisdagens presskonferens försökte landskapsregeringen sträcka ut en hand till kommunerna i det planerade reformarbetet. Kravet på vad som ska vara genomfört redan i mitten år av nästa har bantats, nu räcker det med att kommunerna kommer överens om när och hur de planerar att sammanfoga sina verksamheter.
Om de kommer överens om de två punkterna senast 30 juni 2019 kan fortfarande den högsta ersättningen gälla, trots att hela avtalet inte är på plats. Det förutsätter förstås att samgången sker enligt den ursprungliga tidtabellen.
Om kommunerna däremot inte kan komma överens är det medling som gäller. Metoden är hämtad från arbetsmarknadens konfliktlösningmodell där en medlare ska få parterna att komma överens.
Om ett avtal inte kan godkännas i medlingen är det upp till kommunsamordnaren att lägga fram ett avtal. Om det inte kommer några motförslag från kommunerna så är det samordnarens avtal som gäller. Om kommunerna kommer med ett motförslag till avtalet röstar de nuvarande kommunernas representanter och majoritetens förslag vinner.
Den stora skillnaden från lagförslaget som gick ut på remiss är tiden, där vill regeringen uppenbarligen sträcka ut en hand. Däremot betyder det inte att motståndarna till reformen har fått desto mer att säga till om.
Reformen ska genomföras, ramen är satt. Hur kommunerna vill strukturera innehållet inom ramen är upp till dem själva, vilket det har varit hela tiden.
Det kan verka som en liten seger för de som har ropat ”Stopp, det går för snabbt”. Men det kan också tolkas som att landskapsregeringen har skapat illusionen av ett val. Vill man vara lite fräck kan man jämföra ändringarna i förslaget med en förälder som frågar: vill du ta din medicin före eller efter middagen?
För oavsett om hela avtalet är klart till år 2019, 2020, 2021 eller 2022 eller om bara hur och när har lösts så måste ju ändå resten av avtalet göras klart till datumet för samgången. Och om en ny kommun vill erhålla maxbeloppet i samgångsstöd måste hela avtalet fortfarande vara på plats när den nya kommunen ska gå samman, enligt samma tidtabell.
Det borde med andra ord vara en liten tröst för de instanser som har uttryckt oro för tidsaspekten. Samma sak gäller medlingen. Att kommunsamordnaren nu inte längre har fullmakt att lägga fram ett avtal ger kommunerna mer utrymme. Men samordnaren kan ändå tvinga fram ett avtal vilket betyder att särskilt mycket egentligen inte har ändrats.
Det betyder också att landskapsregeringen ytterligare flyttar över ansvaret till de som hittills har sagt nej. De får helt enkelt välja om de tar medicinen före eller efter maten, några andra alternativ ges inte.
Att landskapsregeringen har tagit till sig av och ändrat förslaget utifrån remissvaren är därmed en sanning med viss modifikation. Visst, de gav lite mera tid och lite mera valmöjlighet. Men i grund och botten gäller den fastslagna kommunstrukturplanen.
Med det sagt är det tydligt att landskapsregeringen inte backar från reformtakten, det ser nu ut att faktiskt kunna bli en kommunstrukturreform på Åland.
Att förslaget inte blev mer tillmötesgående bådar för en livlig lagtingsdebatt när regeringen nu lämnar över förslaget till lagtinget.
Och de förändringar som remissrundan resulterade i lär knappast fungera som en stötdämpare i den fortsatta debatten om kommunreformen.
