En icke-diskussion om en icke-fråga
Under den senaste dryga veckan har tidningen Ålands ledare illustrerats av nationsflaggor, fem gånger av sju.
Betyder det något, annat är att chefredaktör Lampi har dålig fantasi?
I två ledare på sistone och i en (mycket lång) debattartikel i Svenska Dagbladet hävdar Niklas Lampi att det pågår en diskussion på Åland om återförening med Sverige.
Betyder det att även någon annan också diskuterar frågan?
Ja, jo, jag vet. Det var en elak och småaktig inledning på en ledare.
Jag bättrar mig.
På en punkt måste Lampi få rätt. Kulturellt och språkligt är Åland i dag Sverige-svenskare än förr. Vi lever i ett gränsland, och åtminstone Mariehamn är geografiskt och mentalt närmare Stockholm än Helsingfors och Åbo.
Dessutom har ålänningarnas identitet som ålänningar har vuxit sig starkare och självsäkrare i förhållande till Finland och Sverige.
Ålänningars identitet har, liksom andras i den välmående västvärlden, blivit allt mer internationell, mer splittrad i subkulturer och specialintressen och mer individualiserad.
Den flaggviftande massnationalismens dagar är inte på uppgång. Inte heller den politiska aktivismen, åtminstone inte om man ser till röstningsprocenten på Åland.
Sannfinländarna, de som Niklas Lampi ser som ytterligare en spark i baken för Åland i riktning mot Sverige, har sin huvudsakliga väljarbas och utgångspunkt hos de maktlösa fattiga i landsbygds- och förorts-Finland. Svenskhatet, det som är en realitet inte bara bland sannfinländare utan också i andra partier, har fortfarande en stark och stabil motkraft i det politiska Finland. De andra partierna fick över 80 % av rösterna.
Finland har inte plötsligt över natt blivit ett demokratiskt u-land, och i vissa frågor (till exempel skolväsendet) har man lyckats bättre med sitt samhällsbygge än Sverige.
Detta är dock egentligen egalt. Den diskussion eller rörelse mot återföreningen med Sverige som Lampi försöker blåsa igång existerar inte. Ingen pratar om det, utom Lampi.
Vore det en diskussion skulle med all säkerhet både Finland och Sverige säga nej.
Skulle diskussionen existera vore majoriteten av ålänningarna också emot. Allt detta vet naturligtvis Niklas Lampi. Återförening med Sverige är ett retoriskt grepp som han använder när han vill berätta hur urbota uruselt allting är öster om Skiftet, hur illa behandlade vi ständigt är både som ålänningar och finlandssvenskar, och hur hotfullt läget egentligen är.
Synd bara att Ålands ekonomi fortfarande, trots en långsam förändring, är fast länkad till Finlands. Synd bara att de flesta turisterna kommer österifrån. Synd bara att Åland i Finland är en av de mest välmående regionerna i världen.
Synd bara att inte våra demokratiska rättigheter blivit lite mer kränkta, så det fanns något konkret att gnälla över.
All utveckling i Europa och inom EU under efterkrigstiden har gått ut på att eliminera gränser och gränshinder, att stärka samarbeten och att utplåna den tragiska form av nationalism som lett till krig efter krig.
Sannfinländarnas valframgång är en motreaktion, förlorarnas revansch mot moderniteten och förändringen.
Och på grund av den motreaktionen vill Niklas Lampi lägga krafter på något så improduktivt och i grunden fånigt som att byta nationstillhörighet på en självstyrd region som redan har mer makt än vi alltid klarar av.
Tur att ingen annan pratar om det.
