En historisk valseger
Mats Löfströms segermarginal är bland de största Åland någonsin har sett i ett riksdagsval.
Det är bara att lyfta på hatten.
1951 vann Arthur Larson riksdagsvalet mot Rauha Åkerblom med 96 procent av rösterna. 1954 Vann Larson igen mot Åkerblom med 94 procent av rösterna. Sedan dess har ingen vunnit med lika stor marginal som Mats Löfström.
Och då går det inte att egentligen jämföra valen från 50-talet med i dag. Det här är den klaraste segern i ett riksdagsval i åländsk historia.
Enligt mångårige ledarskribenten och Nyan-ikonen Haije Tuominen fanns ett skämt om att riksdagsmannavalet (så hette det förr) betydde att man gick och röstade på riksdagsmannen. Det hör nämligen inte till vanligheterna att en sittande riksdagsledamot röstas bort på Åland.
Så gick det inte den här gången heller.
Mats Löfström är dessutom den av alla kandidater i det här valet som har kampanjat mest aktivt. Det visar att han inte har tagit någonting för givet, trots att det nog måste ha känts som att ledningen har varit solklar redan en längre tid.
Egentligen kan man säga att Mats Löfström har laddat upp inför sin återvalskampanj under hela mandatperioden. Genom att vara tydlig och kontinuerlig i sin kommunikation vad som sker i Helsingfors har han blivit en naturlig brygga mellan riksdag och de åländska middagsborden.
Och det har verkligen hänt mycket under de senaste fyra åren. Regeringen Sipilä har i sin reformiver och samarbetet med först Sannfinländarna och sedan Blå framtid inte prioriterat relationen med Åland.
Det har varit en mandatperiod kantad av rikskriser vilket förstås har varit slitsamt om man har som uppgift att stå med ena foten i riket och andra på Åland. Men i allmänhetens ögon har det gett en stor synlighet och framför allt ett stort engagemang för vad som händer i Helsingfors.
Det kräver också förmågan att hålla huvudet kallt och tungan rätt i mun. Mats Löfström har visat prov på det genom att inte ha gett sig in i det partipolitiska spelet. Han har varit konsekvent i att låta bli politiska utspel, istället har han sakligt informerat och berättat utan att försöka vinna poäng på andras bekostnad. Det har garanterat stärkt hans ställning bland allmänheten.
Att han dessutom valde att inte kandidera för något åländskt parti var klokt. Det är ytterligare ett sätt att undvika det polariserade läget i lokalpolitiken.
Att Löfström har varit populär bland de politiska partierna syns också i den övriga kandidatlistan. På förhand var Johan Ehn (MSÅ) den enda något realistiska utmanaren och han blir också Löfströms ersättare.
Jessy Eckerman (S) ska vara nöjd med sitt valresultat, att samla drygt 1 000 röster och i antal röster komma tvåa i valet borde ge gott självförtroende inför höstens lokala val.
Valresultatet sticker dessutom ut på en viktig punkt. Av tradition har valdeltagandet och stödet för vinnaren följt varandra. De senaste valen där det har funnits jämnstarka kandidater har deltagandet också varit något högre, och vice versa.
Sedan valsystemet ändrades 1987 har den största segermarginalerna hittills varit Elisabeth Nauclérs 2011. Då vann hon med 65,9 procent av rösterna. och 51,1 procent av de röstberättigade ålänningarna röstade. Den minsta segern var Roger Janssons 2003 med 26,8 procent. Då röstade drygt 60 procent i valet.
I riksdagsvalet 2019 röstade 59,7 procent av de röstberättigade ålänningarna. Och 84,5 procent lade sin röst på en och samma kandidat.
Det är bara att lyfta på hatten och gratulera till ett historiskt fint valresultat. Det visar att hårt arbete lönar sig, och att öppenhet och tydlighet ger förtroende. Det vill vi ha även kommande mandatperiod
