DELA

En hård men rättvis dom i Långbergsöda-fallet

En förväntad dom. Ett hårt straff.
Och kanske, förhoppningsvis, en gryende insikt om att den upptrappade konflikten i Långbergsöda inte är en tuppfäktning, inte ett spel om vem som vågar gå längst över den röda linjen, utan en riktig överträdelse av en riktig lag, som ger ett riktigt straff.

Domen stöder de slutsatser många redan dragit: Att ta sanden ur en sandtäkt som i många år varit skyddad i lag och avtal var inte ett misstag, och det gjordes inte i ovetskap om vad det var man grävde bort. Det gjordes för att demonstrera ett missnöje mot den ekonomiska ersättning familjen fått, och på det altaret offrades en av Ålands rikaste fornlämningar.
Det gjordes inte för att just den sanden var särskilt begärlig. Den typen av fin sand finns det få användningsmöjligheter för. Det gjordes inte för att museibyrån glömt bort eller ignorerat tidigare överenskommelser. Man stod i beråd att förnya avtalet.

Det står redan klart att domen överklagas till Åbo hovrätt, och vi står inför ytterligare en rättegång i frågan. Denna dom är ändå en första indikation, den första gången ett Långbergsöda-fall drivs till sin juridiska spets.
Plötsligt ser det ut som om de dömda inte bara är nån slags fria vildar från Jansmyra som försvarar vad som är deras, utan helt vanliga och lite kolliga brottslingar som grävt sönder något alla visste var viktigt, på pin kiv.

Det är tragiskt och trist, särskilt att en ung man nu kanske får dras med ett fängelsestraff i sitt straffregister i eviga tider, för ett brott som var i grunden onödigt.
För det framtida skyddet av fornminnen på Åland var det en välkommen dom, men den är inte rolig. Tänk bara på att straffanspråken, 62.000 euro, är mycket pengar i sig, men mycket mindre än det kunde vara om inte så mycket av fyndplatsen helt enkelt var borta.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax