En framtidsvision där nuet bara blixtrar förbi
Inte alla nobelförfattare blir lästa. Det blir Doris Lessing, och hon är väl värd uppmärksamheten. Dessutom kan hon se in i framtiden.
Nobelprisförfattaren Doris Lessing har en lång produktion bakom sig, och hon har testat fler genrer än de flesta. Hon är också en författare som i första hand är berättare, inte förnyare av romanens form. Det betyder att hon faktiskt blivit läst av en bredare krets än de litterära nydanare och poeter som Svenska akademien i regel favoriserar.
Till de av Doris Lessings romaner som fått ett mer blandat mottagande hör hennes science fiction-produktion, och det är synd. En vassare civilisationskritik får man nämligen leta efter. I hennes böcker är det inte de tekniska innovationerna eller de spektakulära rymdfärderna som är centrala, de blir lika parentesiska som omnämnandet av en mobiltelefon i en samtida roman. I stället handlar de om universella mänskliga problem beskrivna med den frihet det ger att frigöra sig från realtid och realverklighet.
Under senare år har Doris Lessing gett ut ytterligare en framtidsvision som inte låter sig inordnas i renodlad science fiction. Inte ett rymdskepp finns i sikte, inga laserpistoler eller utomjordiska monster. I stället handlar ”Mara och Dann” om klimatets inverkan på mänskliga civilisationer. Berättelsen börjar i sydligaste Ifrik, där torkan och sanden är på väg att göra slut på de civilisationer som blomstrat där. Berättelsens syskonpar tar sig långsamt norrut, där isbergen i Yerrup sakta börjat smälta och livet åter blir möjligt i nordligaste Ifrik.
Vi befinner oss alltså en istid och en halv framåt i tiden. På sin resa möter Mara och Dann spåren av försvunna civilisationer, sjunkna städer, teknik som blivit obrukbart skrot och legender som överlevt årtusendena.
Det säger en hel del om Doris Lessings styrka som författare att man måste läsa boken med en karta i handen och Afrikas historia bredvid för att man blir så nyfiken på referenserna.
Berättelsens dynamik ligger i civilisationernas samspel med klimatet. Den långa tidslinjen gör det så uppenbart att förutsättningarna för en högkultur i allt verkligt väsentligt ligger bortom mänsklig kontroll, även om man så ihärdigt som vi vår västerländska civilisation gått in för att förstöra själva förutsättningarna för livet på vår planet.
Före oss har fantastiska civilisationer vuxit fram, blomstrat och dött bort. Efter oss, samma sak. Vårt mänskliga perspektiv på liv är inte mycket längre än en generation bakåt och en framåt, och det är ingenting.
Förändring kommer. Istider kommer och går. Inte ens vårt västerländska världsherravälde, så självsäkra vi är i dag, kommer att bestå.
Doris Lessing går längre än så. Hon säger att människor kan vara goda, men oftast genom historien i kampen för överlevnad tvingats till onda hänsynslösa handlingar.
Hon säger att makt alltid korrumperar. En styrelseform, en elit, en härskande klass kan börja livskraftigt och med de bästa förutsättningar, men degenererar förr eller senare och störtas för att ge plats åt något nytt och mer handlingskraftigt.
Visst vet vi detta, men vet vi det verkligen? Accepterar vi att sanningen om vår tid bara blir ett flyktigt och snabbt bortglömt kommatecken i människans historia, och att vårt verkliga mänskliga värde består i hur väl vi förmår leva våra liv i förhållande till andra?
Läs skönlitteratur. Läs Doris Lessing.
