En framtid utan närståendevårdare?
Det är vården som kostar i samhället. Mödravård, barnvård och vård av anhörig i hemmet är också de mest omdiskuterade kostnaderna samhället står för.
Landskapsregeringen föreslår att närståendevårdare i vilken kommun de än bor skall garanteras minst 300 euro i månaden, och att vårdaren skall ha rätt till fem lediga dagar. I Finland genomfördes en liknande lag för ett och ett halvt år sedan. I praktiken betyder det att närståendevårdare i de åländska kommunerna inte har rätt till samma ersättning som sina kollegor i riket
Närståendevårdare utan eller med låg ersättning betyder förstås att kommunerna sparar pengar. En gammal människa kan behöva mycket hjälp, inte nödvändigtvis för att hon är sjuk, men för att hennes kropp inte längre orkar. Hemtjänsten som hjälper till med matlagning, städning och sociala kontakter behövs inte av dem som har en närstående hemma.
Nästa steg är en lag om närståendevård som en subjektiv rätt. Hemvårdsstöd får man för barn under tre år som inte nyttjar kommunal barnomsorg. Den subjektiva rätten till närståendevårdsstödet skulle bli likadan, något man får om man stannar hemma och vårdar en anhörig. Konsekvenserna skall nu utredas av en sådan lag på Åland, och (c) med Britt Lundberg i spetsen tror att den subjektiva rätten blir en kvinnofälla.
Faktum är att närstående i dag vårdas i hemmet. Självklart skall närståendevårdarna få en ersättning av kommunen för det arbete de gör, speciellt eftersom de indirekt arbetar för kommunen. Det är trots allt billigare med en närstående i hemmet än en närvårdare i hemtjänst, även då kommunerna betalar 300 euro i månaden per närståendevårdare.
Faktum är också att det huvudsakligen är kvinnor som utför det vårdande arbetet. Det är kvinnan som i de flesta fall är hemma med barnet och det ligger nära till hands att det också är kvinnan som några år senare vårdar föräldrar och svärföräldrar och slutligen makar. Män som aldrig varit ensamma hemma med sina barn, som aldrig kört igång en tvättmaskin och som kanske till och med hör till den generation som aldrig kokat en potatis, hur i all världen skulle de klara av att ta hand om en gammal förälder?
Kvinnor antas vara den som är bättre på att vårda, sina barn såväl som sina föräldrar. Den biologiska sanningen att kvinnor föder barn tolkas som om kvinnor också skulle vara bättre på att vårda barn. Enligt en lika logisk som förödande fortsättning av den tanken blir en kvinna okvinnlig om hon inte kan, vill eller förmår vårda. Därför kan en subjektiv rätt om närståendevård leda till att kvinnor upplever att de inte har något val.
Långt bortom lagarna finns kärleken. För visst är det kärleken i kombination med plikt och ansvar som gör att anhöriga vårdar sina närstående i hemmet. Alla mår bra av att få vara hemma så länge som möjligt och rent mänskligt borde det vara självklart att ta hand om varandra. Men alla är inte vårdande och det kan upplevas lika trångt för en kvinna som för en man att ha dygnet runt ansvar för en annan människa, anhörig eller inte.
Om några år, hur ser det ut då? Samtidigt som man ute i kommunerna eftersträvar att så många som möjligt skall vårdas hemma, flyttar de flesta kvinnor ut ur hemmet och in i arbetslivet. FPA driver på med morötter för att papporna skall vårda sina barn i högre grad och kvinnorna får allt högre utbildning. Vi går mot en framtid med allt färre närståendevårdare.
Lagförslaget om närståendevård kommer alldeles för sent. Vi är tack och lov på väg mot en framtid där det inte är självklart med vårdande kvinnor, problemet är att männen knappast slåss om den uppgiften heller.
KARIN ERLANDSSON
