En bro för mycket?
Det byggdes broar i regeringen början av mandatperioden. Kommer ett nytt brobygge att spräcka samarbetet? Knappast.
När landskapsregeringen under Camilla Gunell bildades efter förra valet lades mycket tid och stor möda på att skapa sammanhållning mellan de då fyra partierna Centern, Socialdemokraterna, Moderaterna och Obunden Samling. Så mycket tid att lantrådet ofta fick kritik för att synas allt för lite i debatten.
Men kanske har hon och resten av regeringen igen det myckna brobyggandet ministrarna emellan när vi närmar oss ett nytt val och de nu tre partierna i regeringen måste profilera sina egna frågor för att synas ut i bruset. Det finns en ton och ett sätt mellan ministrarna som vittnar om djup ömsesidig respekt för varandras åsikter och skilda grund för beslutsfattandet.
Ironiskt nog är det att landskapsregeringen nu kan åka på ett svidande nederlag på grund av splittring – på grund av just en bro.
Moderat Samling för Åland kunde inte förlikas med idén att det bästa alternativet för soppan kring Vårdöbron är att bygga en ny bro. I stället röstade partiets ministrar för att regeringen skulle gå in för en reparation av den befintliga. Det alternativet skulle kosta runt tre miljoner mindre än nybygget, och i ekonomiskt kärva tider attraherade den tanken MSÅ. Sossarna och Centern röstade för att bygga den nya bron eftersom den skulle ha en längre levnadstid och därmed kosta mindre utslaget på alla år den skulle bära trafiken.
Kanske inte den största av frågor egentligen. Det handlar lite om likvida medel, om resursfördelning och om hur lång sikt man ser sina beslut på. Slutresultatet blir i vilket fall detsamma: Vårdö får en bro som gör vad en bro ska, bär de som vill passera på den.
Mer intressant är att analysera beslutet. För när regeringens partier lyckats enas om svåra frågor som budget med inbesparingar, LBU och avbytarservice, så lyckas man alltså inte enas om ett brobygge.
Nog för att de andra frågorna medger förhandling mer än Vårdöbron (det går ju inte att byggen halv ny bro och reparera en del av den gamla), men vi kan nog ändå se på Moderat Samlings avvikande röster som ett tidigt tecken på att en valrörelse kommer nästa år.
Det kan också tolkas som att MSÅ nu för första gången markerar att de har en helt annan bas att stå på än de tidigare haft. Moderaterna och Obundna gick in i regeringssamarbetet med fyra mandat vardera i Lagtinget. Centern hade sju och Sossarna sex. Därför gick också de tyngsta posterna till de största partierna.
Efter sammanslagningen av de två minsta regeringspartierna basar Johan Ehn för regeringens största, men partiet har fortfarande kvar samma portföljer.
MSÅ har under och efter sammanslagningen påtalat att man inte tänker bryta samarbetet i regeringen och att ingångna avtal ska hållas. Men samtidigt vill man förstås också visa att det finns en ny och stark samlad kraft i åländsk politik. Inte minst lär röster internt kräva mer moderatinfluerade beslut nu när tuppkammen kunnat växa.
Johan Ehn har en balansgång att gå här. Att både hedra samarbetet med Centern och Socialdemokraterna, samtidigt som kraven på att det största partiet ska vinna mer i regeringsbesluten ökar. Det kan innebära att partiet kommer gå mot regeringen i fler frågor.
Å andra sidan kan MSÅ:s avvikande inställning i Vårdöbro-frågan öppna för att också de andra två partierna vill utmärka sig som mer självständiga och tydliga i sin profil gentemot regeringskollegorna.
Då är frågan hur mycket regeringssamarbetet tål.
Tvisten om Vårdöbron kan sluta med att regeringen åker på ett svidande nederlag i lagtinget. Men regeringen spricker knappast av det. Frågan är, som sagt, vad Moderat Samlings beslut i den här enskilda frågan leder till i andra.
