Efterlyses: en öppen preventivmedelsdebatt
Det är på tiden att preventivmedel slutar vara en kvinnofråga och istället blir en samhällsfråga.
Diskussionen behöver vara nyfiken, öppen och lite mindre ”klapp på huvudet”. Och så förstås, bort med alla myter.
”Jag har haft 156 onödiga mensblödningar, det har jag bland annat katolska kyrkan att tacka för.” Det skriver Johanna Dikert på Svenska Yle i en uppmärksammad artikel.
Det är en spännande ingång på ett ämne som fortsättningsvis behöver diskuteras mycket mer: p-pillret.
Men låt oss först reda ut hur p-piller, mens och katolska kyrkan är sammankopplade. Jo, när p-pillret utformades på 50-talet så skapades pillerkartan enligt modellen 21 plus 7, det vill säga 21 hormonpiller och sju sockerpiller vilket möjliggjorde en månatlig tömningsblödning. Det fanns, enligt Dikerts efterforskning, två orsaker till detta beslut. För det första hade kvinnor som deltagit i de första studierna sagt sig uppleva graviditetsliknande symptom och forskarna ansåg att man kunde stilla deras oro med en falsk blödning. För det andra var en av upphovsmännen katolik och hoppades att ett piller som efterliknade en ”normal” menscykel skulle kunna godkännas av den katolska kyrkan.
Men det köpte inte påven som år 1968 konstaterade att alla former av preventivmedel var förbjudna, oavsett om de inkluderade en månadsblödning. Hur relevant det nu är att en, då 71-årig man har auktoritet i en fråga som berör den kvinnliga kroppen är förstås en annan (absurd) fråga.
Men till den katolska kyrkans förtret blev p-pillret en sensation ändå. Enligt The Economist är det en av de viktigaste uppfinningarna under 1900-talet och anses vara en viktig ingrediens i kvinnans sexuella frigörelse. Men den planerade månadsblödningen, en manlig/katolsk konstruktion i formen av sju sockriga piller, var tydligen helt onödig.
”Jag har levt i tron att min kropp mår bäst av att blöda en gång i månaden också då jag äter p-piller. Jag har haft fel”, skriver Dikert.
Nu menar preventivmedelsrådgivare alltså att en utebliven mens alltså inte har negativa konsekvenser, snarare tvärtom. Och så är en ännu en p-pillermyt krossad.
För det finns flera myter med preventivmedlet, både till dess fördel och till dess nackdel, som de senaste åren börjat avhandlas i kvinnliga kompiskretsar och webbforum. Det lilla pillret som till en början förknippades med frihet och feminism associeras idag också med risker för både hälsa och miljö, haltande jämställdhet och kvinnokroppar som kontrolleras på konstgjord väg. Det manliga pillret lyser med sin frånvaro och den ökande hormonbelastningen oroar.
Feministen och journalisten Gloria Steinem säger i en Times intervju att pillret är ”överskattat” och det revolutionerande preventivmedlet har blivit allt mer kritiserat.
Nämnas här bör också att p-pillret till en början såldes som läkemedel för kvinnor med svåra menstruationssmärtor, försedd med en varning om att det förhindrar ägglossning. Det finns många kvinnor som äter pillret för annat än specifikt för preventiva syften och det diskuteras sällan i offentligheten.
Oavsett användningssyfte så finns det många som ifrågasätter hormonella preventivmedel och hittat alternativ som fungerar bättre, detta trots åratal av argumentation med ”bättre vetande” rådgivare. Jobbiga bieffekter samt miljöhänsyn börjar äntligen tas på allvar och istället för en klapp på huvudet och en pillerkarta i handen så börjar sjukvården nu bli allt bättre på att ta diskussionen.
Men det finns också många som ser pillret som sitt bästa val och då behöver den utformas och användas på bästa sätt. Inte enligt vad som kan tänkas blidka påven…
Medan debatten kring p-pillren en gång i tiden handlade om huruvida det är moraliskt försvarbart att ge kvinnor rätt att bestämma över sin egen reproduktion fokuserar diskussionen idag på olika typer av preventivmedel och dess konsekvenser samt effekter. Det är definitivt ett steg i rätt riktning. Men diskussionen behöver också, såsom Dikert belyser i sin text, handla om synen på kvinnokroppen och dess behov samt de myter som bitit sig fast genom årtionden.
P-pillret ska inte vara en kvinnofråga. Det är en samhällsfråga. Och den har ett större sammanhang än huruvida man vill undvika att skaffa barn. Det är dags att vi börjar prata om det.
