SÖK
MENY
Dyrare vård kan vara en framtidslösning
I en artikel i Svenska Dagbladet sätter Daniel Dahlén, vd för Ålands näringsliv, målet att Ålands befolkningsantal borde uppgå till 40.000.
Det senaste budet låg väl på 35.000 människor, som för ett par år sedan ansågs vara det optimala.
Hur som helst är vi långt ifrån målet.
Antalet barn som föds på Åland är, liksom i andra nordiska länder tämligen lågt. Den naturliga tillväxten räcker inte på långt när till, och lär inte göra det i framtiden heller. Därmed inte sagt att det hos oss är lika illa som till exempel i Italien eller Tyskland, där kvinnor på grund av dåligt utvecklad dagvård är tvungna att välja barn eller karriär och ofta väljer karriären.
Vad Åland behöver är alltså inflyttning. Dahlén föreslår bra boende och korta avstånd som ett av lockbetena för att få hit folk från Mälardalen, gärna 2.000 människor inom de närmaste fem åren.
Det vore fint och jättebra om det räckte med det. Då skulle ju inte vårt samhälle behöva förändras alls. Vi skulle bara sitta här och vara gulliga och attraktiva och så skulle folk vilja flytta hit.
Dessvärre har vi några problem.
Det första är hembygds- och jordförvärvsrätten. De är ett hinder och en stötesten för inflyttning, låt vara mindre än folk tror som inte känner till hur det hela fungerar i praktiken. Det attraktiva boende som förespeglas kan alltså inte vara platser och hus som de infödda ålänningarna ratat, utan de verkligt fina, attraktiva tomterna och husen.
Ska man agna så måste det ju vara något som bytet vill ha.
Vårt andra problem är att alla andra perifera regioner och små orter kommit på samma sak.
Storstädernas attraktionskraft som arbetsplats och bostadsort är väldigt stark. Både globalt och regionalt bor allt färre människor i småstäder och på landsbygden, trots erbjudandena om närhet, skönhet och ett lugnare liv.
Inom vård- och omsorgssektorn, där behovet av personal inom den närmaste framtiden är störst, är det skriande behovet lika stort överallt. Det behövs alltså något mer att sälja in Åland med, något som inget annat Roslagen eller Gotland har.
Svaret kan ligga i självstyrelsesystemets möjligheter att prioritera.
Kanske ska man på Åland, som den första platsen i universum, sluta tänka på offentlig sektor som en utgift, en koloss, en nödvändig men kostsam kvarnsten om samhällshalsen, och i stället se det som ett företag, en investering i vård och omsorg, i arbetsplatser och välstånd.
Vården och omsorgen producerar något livsviktigt och finansieras så att det mest av pengarna genast återgår till företaget i form av skatter. Varför inte inse allvaret i den kris som är på väg att drabba oss om inte arbetstagarna räcker till, och helt enkelt (jag säger det med en viskning) höja lönerna för de anställda, och gärna så att man prioriterar grundvården och bastryggheten för gamla och sjuka.
Pengar talar, som bekant. Ett Åland som inte bara kan erbjuda ett snällt och gulligt samhälle, utan också konkret uppskattning i form av pengar kan plötsligt bli intressant och kanske skapa den kritiska massa som behövs för en reell inflyttningsström och inte bara ett stilla droppande då och då.
Knappast var det stigande lönekostnader för offentlig sektor Daniel Dahlén hade i tankarna, men det är åtminstone en tanke som inte alla andra tänkt som har samma problem.
