DELA
Foto: Jonas Edsvik

Dubbla stolar räcker inte längre till

Politiker som sitter på dubbla stolar är vanligt förekommande.
Men på Åland balanserar man ofta, av nödvändighet, på många fler än så.

Ska medlemmar i Ålands landskapsregering också få leda sina kommunfullmäktigen? Den frågan ställde Centerns ordförande Veronica Thörnroos under lagtingets frågetimme i måndags.

Hon fick svar av lantrådet Katrin Sjögren (Lib) som i sak nog tyckte att det kan lagstiftas för att begränsa dubbla stolar, men att det just nu finns viktigare saker att diskutera.

Det är en intressant fråga, men resonemanget bör ingalunda begränsas till bara landskapsregeringen och kommunfullmäktieordförandeposterna.

Att representera både kommun och landskap, och vid sidan av det ha ytterligare uppdrag kan skapa konfliktytor. Men det är verkligheten som dagens politiker befinner sig i.

Till exempel kan en person vara ledamot av Ålands lagting, sitta i stadsstyrelsen i Mariehamn och i styrelsen för ett av stadens bolag. Inga konstigheter vid första anblick, det är olika roller och borde gå någorlunda enkelt att hålla isär.

Men om till exempel en stor investering ska göras i det kommunala bolaget, och investeringen kräver pengar både från landskapet och kommunen blir det tre olika roller. Är det då politikerns främsta uppgift att i första hand representera bolaget i stadsstyrelsen (som de facto är ägare av bolaget), stadsstyrelsen i bolaget, väljarna eller en eventuell partipolitisk linje?

Det behöver inte betyda att det uppstår en faktisk jävssituation, eller att besluten blir sämre. Men för väljarna kan det bli svårare att urskilja varför en politiker resonerar som den gör.

Ett exempel från några år tillbaka är Centerns Runar Karlsson som i egenskap av representant för Saltviks kommunstyrelse och oppositionspolitiker i lagtinget har uttryckt sitt motstånd mot kommunstrukturreformen.

Men som styrelsemedlem i ÅHS var han del av ett remissvar som såg fördelar med reformen. Det är kanske inte så svårt att lista ut vad Karlsson tycker i just det här fallet, men det kan uppstå situationer där lojaliteterna inte är lika tydliga.

Poängen är inte att peka ut just Runar Karlssons hattbytande utan illustrera hur vardagen faktiskt ser ut för de åländska politikerna.

Alla håller dock inte med. När finlandssvenska kommunpolitiker intervjuades i tidningen Kommuntorget 2015 såg de snarare fördelar med att ha poster både på riksnivå och kommunal nivå. Det skapade en naturlig koppling mellan riksdagen och verkligheten och gjorde att man kunde bevaka sin kommuns intressen på ett bättre sätt än riksdagen.

Enligt Kommuntorget är det förbjudet att representera flera nivåer i Irland, och även i Danmark och Norge har partierna infört riktlinjer som gör att de inte representerar flera nivåer samtidigt.

Finland är dessutom ett av de länder i Europa där flest riksdagspolitiker sitter på dubbla stolar, så etablerat att riksdagen inte sammanträder på måndagar för att dess ledamöter ska hinna med kommunala åtaganden.

Och just tiden är en annan aspekt. Att dela sin tid och sin kraft mellan olika politiska uppdrag är en svår balansgång. Att sätta sig in i alla ärenden och delta i en meningsfull debatt kräver att man kan, orkar och vill. Det finns en risk att kommunalpolitiken blir nedprioriterad framom landskapspolitik.

Åland har , än så länge, 16 kommunstyren att tillsätta. Om samtliga med landskapsengagemang hade strukit sig själva från kommunpolitiken hade det blivit ännu svårare att hitta förtroendevalda som med iver och kompetens kan åta sig dessa uppdrag.

I den här aspekten finns en stor förtjänst att göra med kommunsammanslagningar. Det skulle bli lättare, åtminstone i teorin, att hitta representanter för fyra fullmäktigen och sedan lagtinget.

Den stora utmaningen är att faktiskt helhjärtat kunna hänge sig det förbättraruppdrag som politiker essentiellt tar sig an när de ger sig in i politiken, samt att det finns risk för otydlighet inför väljarna vilken lojalitet man har i olika beslut.

I nuläget blir Åland dock knappast bättre av att begränsa antalet stolar för de som vill, hinner och orkar.

Men om vi får färre kommuner borde debatten på riktigt föras om hur många stolar man ska sitta på som politiker.