Drömmarnas rena Åland finns inte i verkligheten
Är Åland ett paradis för rasister? Så påstås det i trådar på internet-forumet Flashback, där alla möjliga nät-troll och mörka krafter frodas.
Läser man diskussionerna är det nästan lite rörande hur man tolkar den information som finns och de kunskaper man har till att ge en bild av landskapet som en nutida motsvarighet till 1950-talets folkhems-Sverige.
Det är den rena rasen och den låga brottsligheten och den fulla sysselsättningen och det beständiga motståndet mot inblandning utifrån som hyllas.
Som ålänning är det svårt att känna igen detta dröm-Åland, för om man bor här så vet man ju att vardagen ser ut ungefär som den gör på andra små orter i Sverige eller Finland.
Om man ställer storstadsproblem mot småstadsliv utfaller jämförelsen nästan alltid till småstadens fördel, men ändå är faktiskt riktningen i flyttningsrörelserna mot de stora städerna, och har så varit i tiotals år.
De som drömmer om den värld som var, som alltså inte finns på Åland heller, är de som utredaren Martha Hannus i en föreläsning under hösten kallade globaliseringen förlorare.
I motsats till de vemodiga drömmarna på nätet, de som tror att Åland kan vara det förlorade, etniskt rena paradiset, är ålänningarna i full galopp på väg mot moderniteten. Det ska byggas högt, investeras stort, växas över alla bräddar.
Den allmänt omfattade protektionism som finns på det multikulturella Åland, den gäller egentligen bara två saker; svenskan mot finskan, och det åländska jordägandet.
Man är inte speciellt bekymrad över engelskans inflytande på svenskan, eller det faktum att det talas allt fler olika språk på Åland, men nåde den som försöker prata finska med en arbetskamrat.
Man bryr sig inte om utländska investeringar eller att stora kedjor etablerar sig på Åland och slår ut små lokala företag, men nåde den svensk eller finne som försöker fiffla åt sig en sommarstugetomt av den åländska myllan.
Självklart är Åland inget rasistparadis. Det finns rentav ganska lite öppen rasism på Åland, och de åländska politiska partierna har varit mycket tydliga i sitt fördömande av alla rasistiska utspel.
Kanske är rasisternas stora problem att det samhälle de drömmer om och längtar till inte längre finns, om det någonsin fanns, och att om det verkligen fanns så skulle de kanske ändå inte välkomnas dit, av samma orsaker som gör att de känner sig främmande och framtidslösa i sina egna samhällen.
