Dikeskörning med goda avsikter
Landskapsregeringens förslag till förhöjd grunddagpenning är en dikeskörning på coronakrisens slingriga väg.
Men avsikterna är goda.
I landskapsregeringens andra tilläggsbudget finns ett föreslaget stöd på fem miljoner euro som ska höja grunddagpenningen med 30 euro per dag till de som nu blir arbetslösa eller permitterade. Grundstödet plus de 30 euro som nu tillkommer ger en minimiersättning på 63 euro per dag.
Stödet omfattar i nuläget däremot inte de som är anslutna till en arbetslöshetskassa. Generellt kan man säga att de som är anslutna till arbetslöshetskassan betalar för sin egen arbetslöshetsförsäkring.
Eftersom utbetalningen från a-kassan generellt är inkomstbaserad och det i stor utsträckning handlar om lågavlönade branscher som nu drabbas av coronakrisen riskerar personer som har tagit sitt ansvar och betalat till a-kassan att få mindre pengar i handen än de 63 euro per dag som nu utlovas av landskapet.
Näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ) försvarade sig under onsdagens debatt i lagtinget med att det är exceptionella tider. Det är givetvis korrekt, men det är inte en godtagbar ursäkt. Det finns skäl att ifrågasätta regeringens prioriteringar.
Under debatten tvingades dessutom finansminister Torbjörn Eliasson (C) krypa till korset för att regeringen inte har involverat fackförbunden i samtalen om hur krisstödet ska utformas.
Det är uselt.
Camilla Gunell (S) liknade situationen vid att utforma ett jordbruksstöd utan att prata med Ålands producentförbund. Det är inte en orättvis jämförelse. Landskapsregeringen har haft tid att diskutera med näringslivsrepresentanterna.
Att en så stor del av det ekonomiska stödet som nu ges av landskapsregeringen riktar sig till arbetstagare utan att man på förhand har hört deras representanter målar bilden av en regering som saknar förankring i många människors vardag.
Att det höjda stödet dessutom kan få negativa effekter på andra typer av stöd är också en komplicerande faktor. Under torsdagens remissdebatt i lagtinget gavs dock inga klara besked hur det ska lösas.
Landskapsregeringens agerande väcker också frågan om solidaritet. I vilken utsträckning ska man nu förhålla sig till de som har ombesörjt sin egen situation kontra de som drabbas hårdast av nedstängningen av samhället. För i grunden är ju tanken god att stöda de som ligger sämst till i de här mycket utmanande tiderna.
Den enkla lösningen är att landskapsregeringen breddar stödet så att alla arbetstagare som permitteras eller blir arbetslösa åtminstone når upp till den nya minimiersättningen på 63 euro om dagen, oavsett om man är ansluten till en a-kassa eller inte.
Det hade varit ”tillsammans för Åland” på riktigt.
