Detta är början på någonting nytt
”Detta är inte förändringen. Men det ger en chans till förändring.”
Det var en av de saker Barack Obama, segraren i presidentvalet i USA sade när resultatet var klart. Men visst innebar redan själva valresultatet en förändring.
This is not the change.
Visst låter det på något sätt bekant. ”This is not the end”, detta är inte slutet, sade den brittiske premiärministern Winston Churchill efter segern vid El Alamein. Och fortsatte: Det är inte ens början till slutet, men det är, kanske, slutet på början.
När Barack Obama använde en liknande konstruktion i sitt segertal i går morse så var det garanterat genomtänkt. Valresultatet i sig gör inte amerikanernas liv lättare. Inget händer i dag eller i morgon som gör att alla får tillbaka jobben eller att överskuldsatta kan betala bort eller amortera på sina lån.
Men det är alldeles uppenbart att många hoppas och vill. Och när många vill kan det lyckas.
När valresultatet började klarna hördes många förundra sig över att USA kan förändras så mycket på så kort tid.
”Tänk att detta är den nation, som för åtta år sedan valde Georg W Bush till president” sade inte bara en utan flera kommentatorer.
Hur tänker man då? Förändringen har varit betydligt snabbare än så. Det är faktiskt inte mer än fyra år sedan Bush återvaldes som president. Vill man kanske glömma det pinsamma valet?
Nu konstaterade den ena kommentatorn efter den andra att republikanernas kandidat John McCain hade det motigt. Han hade inte bara åldern emot sig och en hopplös vicepresidentkandidat, han kopplades dessutom ihop med Bush, som är den mest impopulära presidenten någonsin (?).
Visst är det fantastiskt. För fyra år sedan visste hela världen att USAs president var om inte en katastrof så åtminstone en olycka. Alla utom det amerikanska folket.
Eller visste man, men klarade inte att ta kritiken? Var det kanske därför Bush blev återvald den gången – för att man inte tålde att omvärlden skrev USA på näsan att man hade valt fel.
Nu säger folk öppet, också republikaner, att Bush har förstört USAs anseende och att det nu gäller att bygga upp det på nytt.
För alla oss som inte har en röst i det amerikanska valet är det skönt att politiken verkar länkas in i mer samarbetsvilliga fåror. För USA är, ekonomiska kriser och annat till trots, en supermakt. Det som besluts där påverkar också oss.
Och segermarginalen bör vara stor nog för att ge den nya presidenten modet att agera.
Han har blivit spottad på av motståndarsidan i valet för sitt uttalande att han är redo att förutsättningslöst diskutera med vem som helst av ledarna i världen. Det har av motståndarsidan tolkats som att han vill vänslas med terrorister, vilket i sig säger någonting om mentaliteten i landet. Det verkar som om Obama är mer på samma linje som vår nyblivna fredspristagare Martti Ahtisaari. Kan man hoppas att han också delar Ahtisaaris syn att Mellanösternfrågan måste lösas.
Problemen är inte lösta i och med Obamas seger i valet. Det är först nu man kan börja försöka lösa dem.
Men en sak kan ingen längre ta ifrån honom och de miljoner amerikaner som röstade på honom; USA har valt en afroamerikan till president. Den stunden var stor för många. Man såg det på skarorna som samlades i Chicago till den stora segerfesten. 144 år efter att slaveriet förbjöds är landet redo att ledas av en afroamerikan. Vilken upprättelse för alla dem, som ända in i våra dagar har fått känna av rasism och nedlåtande attityder.
För oss som bor i länder där alla behandlas någorlunda lika – så vitt vi kan och vill se – går det antagligen inte att sätta sig in i hur det känns. Insikt kräver erfarenhet.
Men nu står dörren till Vita huset öppen för alla, oberoende av hudfärg. Så småningom kan vi få tillägga ”och kön”.
