Det växelvisa fungerar
Den mest hjärtskärande delen av en skilsmässa är nästan alltid frågan om var barnen ska bo.
En ny svensk avhandling är lugnande läsning för den som oroar sig över effekterna av varannan-vecka-livet.
Skilsmässor behöver inte vara tragiska. Ibland är de bara nödvändiga uppbrott ur relationer som gått i stå och blivit till en plåga för bägge parterna. Den mest empatiska reaktionen på en skilsmässa är därför inte alltid ett reflexmässigt beklagande – stundtals kan en gratulation vara mera på sin plats. Ett bejakande av att två människor bestämt sig för att vidareutveckla sina liv och förhoppningsvis fortsätta att växa, om än inte tillsammans.
Men så var det barnen.
Barnen utvecklas mest och bäst i ständig interaktion med bägge föräldrarna, har det sagts. Barnens trygghet blir lidande vid en skilsmässa och relationen till den ena föräldern får sig nästan alltid en törn, har vissa menat. I värsta fall, påstods det, försvinner kontakten helt – vanligen med fadern.
Länge sågs det ambulerande barnet, pendlande mellan två hem med sin ensamma ryggsäck, som sinnebilden för ett relationsmisslyckande där den mest skyddslösa kom i kläm.
Med tiden har tack och lov denna vrångbild kommit att blekna. Det är inte själviskt av föräldrar att gå isär. Barn vill inte ha ledsna mammor och pappor. Och det växelvisa boendet får ofta goda betyg om man frågar barnen själva.
Det har, nu senast, forskaren Rakel Berman, filosofie doktor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, gjort. I avhandlingen ”Barns röster om växelvis boende” har hon intervjuat barn och unga i åldrarna 9–17 om hur det är att bo vecka-vecka hos sina separerade föräldrar. Studien är, om man så vill, en sorts manual för hur man ska tillgodose sitt barns behov vid en skilsmässa.
Det viktigaste är att barnet har inflytande över sin boendeform. Det får inte spela någon roll hur i luven två människor är när de ska skiljas: de måste lyssna på hur barnet vill växla boendet. Vilka intervall, hur långa perioder. ”Djupa konflikter mellan föräldrarna resulterade inte bara i en press för barnet, utan också i rigida boendearrangemang”, skriver Göteborgs universitet i pressmeddelandet till avhandlingen.
Bakom denna torra formulering anas mycken svärta. Man hör ekot av ack så välbekanta historier om vuxna människor som sårat varandra så svårt att de själva blivit barn, och låtit de verkligt behövande i relationen bli till offer eller gisslan.
Så lektion nummer ett: strunta i om din ex-partner ”vinner” eller ”förlorar”. Låt ditt barn bestämma när bytena ska ske och hur långa perioderna ska vara.
Lektion nummer två: låt barnet få maximalt inflytande i hur den nya miljön ska utformas. Det kan vara spännande och roligt att få ett nytt rum, om man får bestämma tapeterna och välja möblerna. ”Graden av inflytande som barnet fick över sin vardag” var en viktig faktor för skilsmässobarnets välbefinnande, konstaterar studien vidare.
Så varför ägna en text om detta?
Därför att redan tio procent av alla svenska ettåringar bor växelvis hos sina separerade föräldrar. När barnen blivit 17 år har motsvarande siffra stigit till 41 procent. Förändrade (läs: förbättrade) könsrollsmönster gör att även papporna vill vara med i leken. Och kuriöst nog kan en skilsmässa leda till att barnen får en bättre, jämnare relation till bägge föräldrarna.
”Flera deltagare i studien uppgav att de tillbringar mer tid med sina föräldrar nu, efter separationen”, skriver Rakel Berman.
Detta är den tredje och viktigaste lektionen. Ett uppbrott kan vara av godo, även för ditt föräldraskap. Ta bara ditt barns behov på allvar så kan du hitta glädjeämnen även i det sorgsna.
