Det var inte bättre före parlamentarismen
Åland är för litet för en genomtänkt, välprövad politisk demokrati.
Men Åland är inte för litet för att sköta sig själv.
Hur får man de två åsikterna att gå ihop? Det går inte, nej.
Förra presidenten Kekkonen hade för vana att lösa upp riksdagen och ordna nyval om han inte var nöjd med regeringen.
Förra trafikministern Runar Karlsson (C) vill backa 20 år och ersätta landskapsregeringen med en kommunstyrelse. Stöd får han av Fredrik Karlström (Ob), vilket inte är så konstigt eftersom de obundna med Karlssons lösning automatiskt skulle få en plats i den nya styrelsen. För de övriga små partierna finns inga garantier.
På nätet får de två betydligt mer stöd än mothugg. ”Åland är för litet för att träta, jobba tillsammans istället” är budskapet.
Som om det inte trättes förr!
Det är drygt 20 år sedan Åland gick över till ett parlamentariskt system. Systemet går ut på att en majoritet av de invalda beslutar sig för samarbete och bildar regering. Regeringen sitter kvar så länge den har stöd av en majoritet i parlamentet/lagtinget.
Före det tillsattes landskapsstyrelsen på samma sätt som kommunstyrelserna med proportionellt val. Man behövde inte tycka om varann, eller ens låtsas tycka om varann, för att hamna i samma landskapsstyrelse. Man behövde inte heller känna för att samarbeta. Man kunde lugnt sitta där och motarbeta varann, för det gick inte att ändra på sammansättningen.
Lagtinget/landstinget kunde för all del ge landskapsstyrelsen misstroende, men när det så skulle väljas ny styrelse så röstade var och en igen på sin kandidat.
Det fanns ingen regeringsbildare, utan vart och ett parti ställde upp den eller de som man ville ha invald utan hänsyn till sammansättningen totalt och förmågan att arbeta ihop.
Låter det bra?
Eller tror vi att lagtingsledamöterna i dag är så ansvarskännande att de skulle utse enbart samarbetsvilliga ledamöter till den nya styrelsen? Till skillnad från i dag, när samma ansvarskännande ledamöter bara vill trätas? Var finns logiken?
Att det finns en majoritet och en opposition är en garanti för att alla sidor av en fråga blir belysta – så långt kunskap och förmåga räcker – innan beslutet fattas. Med en enda stor majoritet kan vi gräsrötter aldrig vara riktigt säkra på om det möjligen hade funnits ett bättre alternativ, ett alternativ som politikerna av någon anledning inte ville ha och som de därför teg gemensamt om.
Inte för att det skulle fungera, men det är tydligen den sortens konspirationsteorier folk tycker om att odla.
Och när vi väl har denna samlingsregering, så är vi av med insynen. Diskussionen förs i styrelsen, bakom stängda dörrar. Besluten fattas i styrelsen, bakom stängda dörrar.
Att ärendena kommer till lagtinget för att klubbas av är en ren formalitet.
I dagens lagting har liberalerna 10 platser, centern 9, de obundna 4, socialdemokraterna 3, de frisinnade 3 och Ålands framtid 1.
I ett proportionellt val delas mandatet med 2, 3, 4 och så vidare så långt platserna i styrelsen räcker. Liberalerna får serien 10, 5, 3,3 och 2,5. Centern 9, 4,5 och 3. Obundna 4 och 2. Socialdemokraterna och de frisinnade 3 och 1,5 samt Ålands framtid 1.
De sju ledamöterna i styrelsen blir de med högsta siffrorna. Liberalerna tar tre platser, centern två och de obundna en. Och så dras det lott mellan centern, socialdemokraterna och de frisinnade om den sjunde platsen.
Det är i princip så det går till. Två eller flera grupper kan gå ihop på gemensam lista för att stärka sin ställning.
För säkert inval behövs 4 röster. En dissident från till exempel centern kan med stöd av en från den egna gruppen, en missnöjd frisinnad och Ålands framtid ta sig in oberoende av vad centerns grupp vill. Om en majoritet i lagtinget på 26 ledamöter vill ha bort personen så går det inte så länge stödet på fyra personer håller.
Vill någon verkligen tillbaka till den soppan?
Tanken är vacker att alla skall arbeta tillsammans för att ta Åland ur krisen. Gör det! Man behöver inte ändra systemet för att få in flera grupper i regeringen.
Det enda som behövs är att komma överens. Lagen sätter inga gränser för hur stort majoritetsblocket får vara.
