Det unga hoppet i klimatkrisen
Mitt i kolindustrins hjärta, Katowice i Polen, ska man under de kommande två veckorna komma överens om hur klimatkrisen ska tacklas.
Samtidigt reser sig världens barn och unga för att tillsammans skandera sin frustration. Klockan tickar, finns det hopp kvar?
De flesta av oss har hört om Pandoras ask. En ask som Zeus gav den, enligt grekiska mytologin, första kvinnan i bröllopsgåva när hon gifte sig med guden Epimetheus. Men det var inte utan baktankar.
Epimetheus bror, Prometheus, hade stulit Zeus eld och gett till människorna. När människorna fick elden slutade de bry sig om gudarna, vilket upprörde dem till den grad att Zeus lät skapa Pandora och asken som straff till mänskligheten. Trots varningar av brodern gifte sig Epimetheus med Pandora och de var lyckliga fram tills den dag Pandoras nyfikenhet tog överhanden och hon öppnade asken. Ur den flög världens alla olyckor och sjukdomar och när den förskräckta Pandora stängde asken fanns det bara en sak kvar på botten – hoppet.
I en tid av klimatkris är det inte långsökt att hitta liknelser mellan elden och den förlovade oljan, som människorna hunnit avguda i drygt 200 år. Det har gett upphov till en Pandoras ask fylld av miljöförstöring, resursexploatering, artutrotning och klimatförändring. Kvar på botten finns bara hoppet.
Filosoferna är delade kring huruvida hoppet var ämnad som en gåva till mänskligheten, eller om det var den värsta plågan av dem alla. Är ett rosigt hopp om en bättre framtid som aldrig blir verklig en förlängning av plågan? Eller är hoppet det som får oss att fortsätta kämpa istället för att ge upp?
Under rådande klimatkris är frågan om hoppets vara eller icke-vara mer betydande än det kanske någonsin varit förr. Den moderna mänskligheten tyngs av en annalkande katastrof. Representanter från nästan 200 ledare har nu samlats i Polen för den tjugofjärde omgången av klimatmöten, denna gång för att väcka nytt – och mer radikalt liv i Parisavtalet. För sanningen är att de ambitiösa, men icke-bindande beslut som togs för två år sedan i Frankrikes huvudstad inte är nog för att lösa krisen. Långt ifrån.
Vår generation är den sista att stoppa klimatförändringen ödesdigra framfart och den första att uppleva dess konsekvenser. Trots denna insikt fortsätter utsläppen öka och världen blir allt varmare.
Det är svårt att känna sig hoppfull. Inte minst om man tillhör de som knappt hinner bli myndiga innan 10-års fönstret för åtgärder stängs. Och de är arga. I spetsen för dem går 15-åriga svenska miljöaktivisten Greta Thunberg. Hon har genom sin uppmärksammade skolstrejk mobiliserat världens unga till klimataktion.
Tusentals australiska barn i alla åldrar gick i fredags ut på gatorna i en höggljudd protestmarsch. ”Vi offrar temporärt vår utbildning för att rädda vår framtid”, var deras ledord. I Frankrike har tusentals studenter skrivit under ett upprop där de manar till bojkott av anställningar hos klimatskadliga företag och i Sverige publicerades nyligen ”Studentmanifestet – för ett ekologiskt uppvaknande”.
– Vi är medvetna om att detta kommer att innebära en nödvändig förändring i vårt sätt att leva. Det är hög tid att vidta de nödvändiga åtgärderna, och sluta leva utöver våra planetära tillgångar, skriver man i manifestet.
Barnen och ungdomarna verkar vara på det klara med vad de är villiga att offra och beredda att betala priset. Men frågan är om världens ledare, företagsledare och övriga invånare är det? Vad finns det för hopp egentligen?
Den typen av hopp som är vanligt förekommande idag är en grundad i teknologin. Att vi genom tekniska framsteg på något sätt inte ska behöva ändra på oss själva eller vår livsstil. Men det är kanske just den typen av rosigt hopp som är av den negativa sorten, ett hopp som gör att vi slutar kämpa. Inte tar itu med de grundläggande problemen utan istället förlitar oss på att någon eller något annat fixar en bättre framtid.
”Systemförändring – inte klimatförändring”. Det har länge varit stridsropet hos en generation som är trötta på att känna sitt framtidshopp förtvina. Deras krav kan för många verka radikala. Men det är för dem som åtgärderna görs. Så det måste väl vara dags att lyssna? Det är kanske det sista hoppet vi har kvar i asken.
