DELA
Foto: Jeremic Slavoljub
Efter beslutet att säga nej till en försäljning av Pub Niskahuset stormar det återigen kring stiftelsen Sjökvarterets styrelse – men i förlängningen också kring vd Mikael Kraft och Mariehamns stad. Vad låg bakom bråket denna gång och hade det kunnat undvikas?

Det stormar vid Slemmern

Det må i skrivande stund vara stiltje och sju grader kallt, men vid Slemmerns strand stormar det likafullt.Det handlar om stiftelsen Sjökvarteret och den uteblivna försäljningen av ett av dess hus.

När Mariehamns stad i slutet av januari beslöt att tillskjuta 30 000 euro som verksamhetsbidrag till stiftelsen Sjökvarteret fanns det sist i protokollet en lustig, lite kryptisk formulering. Den löd:

”Stadsstyrelsen påminner om att självfinansiering av stiftelsens verksamhet enligt staden är ett krav samt att staden uppmuntrar Sjökvarteret att dra nytta av den privata investeringsvilja som finns i området.”

Bakom formuleringen låg, som alla vet, frågan om Pub Niska till sist skulle få köpa loss huset man så länge bedrivit sin verksamhet i. Staden sa, föga subtilt, till Sjökvarteret: Ska ni ha våra pengar får ni lov att sälja av lite tillgångar.

Sedan tog det hus i helsike. För Sjökvarteret tog emot verksamhetsbidraget – men sa sedan ändå nej till Niska.

Resultatet har enligt flera källor blivit en intern härdsmälta. Det skriks och fäktas och skickas enligt uppgift arga mejl till höger och vänster.

Vad händer egentligen? Är det den eviga konflikten mellan ”skepparkransar och krängare” som återigen gjort sig påmind?

Perspektivet kan vara frestande – men är förenklat och vilseledande.

 

För länge har den schablonartade bilden av situationen i Sjökvarteret sett ut så. På ena sidan skeppsbyggande män i rödrutiga skjortor, besjälade av sitt uråldriga hantverk och med ett till förakt gränsande ointresse för andras aktiviteter nere i deras älskade maritima Skansen. På andra sidan de kommersiella aktörerna som sätter profiten först utan känsla för kulturens eviga värden.

Det säger sig självt att den uppdelningen är larvig. Men det senaste bråket får en ändå att befara att de bägge sidorna i den nu rådande konflikten fått upp de där bilderna på sina inre hornhinnor när de betraktat sina meningsmotståndare. Det är annars svårt att begripa varför inte alltsammans går att lösa.

 

Bakgrunden till debaclet är en ambitiös plan för områdets förnyelse inför Tall Ships Races och andra begivelser 2021. En vd anskaffades med stor näringslivserfarenhet och rykte om sig att vara en ”doer”. Men projektet gick delvis på grund när man slopade planerna på att finansiera alltsammans med ett lån. Varför är oklart: enligt vissa handlade det om att styrelsmedlemmarna inte ville bli personligt betalningsansvariga, enligt andra att staden inte ville gå i borgen för lånet för att inte få hela klabbet i eget knä. Åter andra säger att låneidén sänktes på förhand för att bana väg för Niskaaffären istället.

Nå, planen blev så småningom att äntligen låta Niska köpa loss sitt hus. Köpeskillingen skulle ha tagit den ständigt läckande skutan Sjökvarteret avsevärt mycket närmare sitt eget mål: självfinansiering.

Men trots stadens tydliga instruktion sade stiftelsens styrelse nej till köpet och det blåste upp till storm.

Det är lätt att vara sur på Sjökvarterets styrelse: det fanns mycket reson i den föreslagna affären. Men man kan samtidigt fråga sig om inte vd Mikael Kraft borde ha förankrat sin plan bättre internt innan han försäkrade alla inblandade att saken var så gott som klar.

Vad gjordes egentligen för värdering av huset ifråga? Presenterades några alternativ till försäljningen? Fanns det gedigna analyser framtagna eller sköts det mest från höften?

 

Det mest enerverande i hela fallet är att parterna egentligen inte i sak verkar stå särskilt långt borta från varandra. Hade förslaget förankrats bättre och beredningen fått ta lite längre tid är det fullt möjligt att utfallet blivit ett annat.

Man bör heller inte bara skylla på styrelsen. Mariehamns stad får ganska mycket Sjökvarter för 30 000 euro om året och borde kanske inte fullt så oblygt liera sig med de kommersiella aktörerna att man försöker ägarstyra en stiftelse (vilket inte går).

Tonfallen behöver sänkas betydligt och de olika inblandade behöver behandla varandra med respekt och förståelse. Sjökvarteret har blivit omistligt för hela Åland och de som är satta att förvalta platsen borde besinna sitt långsiktiga ansvar.

Kort sagt: fäkta mindre och sitt ner i båten. Detta måste kunna lösas.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp