DELA
Foto: Jonas Edsvik

Det ska vara låg tröskel till den psykiska vården

Psykisk ohälsa kan vara förödande. Den som vill ha en inblick i vad det kan innebära kan ta del av Zandra Lundbergs – enligt recensenterna – brutalt ärliga scenshow ”Gå ut och var glad din jävel!”

Hon kom ut på andra sidan med livet i behåll och kan berätta vad det handlar om. Med mer lågtröskelvård kanske några undviker att dela hennes erfarenheter.
Läkarbristen är allvarlig och av akut karaktär inom psykiatrin på Åland. Bara för ett par veckor sedan fanns bara en läkare på heltid på plats.

Nu går situationen mot det bättre, enligt Ålands hälso- och sjukvårds (ÅHS) vårdchef Sirpa Mankinen som tillfälligt är klinikchef för psykiatrin. Senast i går började en ny läkare jobba på den psykiatriska kliniken. Utöver det pusslas med olika lösningar för att minimikraven för vårdgarantierna ska uppfyllas.

Situationen är ändå långt i från acceptabel och det måste till kraftiga åtgärder för att stävja problemen. Med problemen syftas inte bara på den akuta läkarbristen, utan på hela kedjan av psykiatrisk vård på Åland.

Enligt en rapport från Institutet för hälsa och välfärd om den psykiatriska specialiserade sjukvården i Finland från 2016 har Åland – i jämförelse med alla andra landskap i landet – en anmärkningsvärd hög andel patienter som får vård inom den psykiatriska specialiserade sjukvården. Rapporten har ingen förklaring till varför.

Fastän psykisk ohälsa skulle vara vanligare här än i övriga landet så är skillnaden så markant att de måste finnas även andra orsaker. Frågan är bara var. Det finns säkert delförklaringar, till exempel att psykiatrisk vård på Åland är gratis, vilket ökar efterfrågan. En annan skillnad är att kommunerna här inte erbjuder någon boendeservice, vilket gör att en viss grupp patienter hamnar hos specialsjukvården.

En kvalificerad gissning är att det lätt blir så att alla hänvisas till specialsjukvård om det inte finns tillräcklig vård på primärvårdsnivå.

Ett exempel är att det i dag inte finns någon psykolog för barn inom primärvården. Från att barnet fyllt sex år och slussas ut från barnrådgivningen, finns ingen psykiatrisk primärvård förrän barnet är vuxet. Det är inte alltid som skolpsykologen eller skolkuratorn är rätt person att hjälpa.

Då återstår barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen (BUP), alltså specialsjukvård. Det behövs inte nödvändigtvis specialsjukvård för att åtgärda lättare nedstämdhet, lättare tvångsproblematik eller social ångest hos barn – om man ingriper i tid.

Ett annat exempel. Nya Åland har tidigare rapporterat om att möjligheten till FPA-stödd rehabiliterande psykoterapi för att behålla 16- till 67-åriga personer i studier och arbete underutnyttjas på Åland, trots att det idag finns en större tillgång på privata psykoterapeuter.

Den här formen av vård betalas av staten och skulle den utnyttjas i större utsträckning skulle det alltså ge både mer pengar och personella resurser till den övriga psykiatriska vården. Det gäller bara att ÅHS psykiater remitterar fler till psykoterapin.

Det finns, enligt insatta i branschen, fler problem av den här strukturella karaktären inom ÅHS.

Om det inte finns vård på rätt nivå och med låg tröskel, skjuts patienten till följande nivå, specialsjukvården. Men för att få den vården behöver patienten bli ”tillräckligt dålig”. Precis som det är enklare att putsa ett litet sår än att ta hand om kallbrand är det enklare att ta hand om lindrig psykisk ohälsa än allvarlig dito.

Att psykiska problemen inte tas om hand på rätt nivå gör också att resurserna inte räcker till för dem som är i verkligt behov av specialsjukvård.

För att lösa det här måste ansvaret för den psykiska hälsan fördelas på fler parter än enbart den psykiatriska kliniken vid ÅHS.

ÅHS utreder som bäst den psykiatriska vården. Vad slutsatsen blir är ännu oklart, men det måste bli en förändring. Här har även politikerna ett stort ansvar att se till att det finns pengar.

Vi kan inte ha ett samhälle där människor inte får psykiatrisk vård när de behöver det – i rätt tid och på rätt nivå. All respekt till Zandra Lundberg för att hon berättar sin historia, det kanske kan hjälpa oss att förstå allvaret. Det måste finnas hjälp för var och en långt innan man går till byggvaruhandeln för att köpa rep – vilket Zandra Lundberg berättar att hon gjorde.