Det sista åländska flaggskeppet?
Chipsen, ÅAB och nu Viking Line. Många stora åländska flaggskepp drar upp sina pålar ur den röda myllan och slänger ut tampar både till öst och till väst. Vad betyder det för Åland?
”En ny era i passagerartrafiken Finland–Åland–Sverige inleddes på försommaren 1959 då den första bilfärjan – S/S Viking – sattes i trafik av det nybildade bolaget Vikinglinjen Ab, med den åländske sjökaptenen Gunnar Eklund som initiativtagare.” Så står det i Viking Lines historik, ett bolag som i onsdags övergick till att ha en svensk storägare.
Viking Line har i över ett halvt decennium varit ett åländskt flaggskepp som ofta konstrasterats mot rivalen Tallink Silja som ”ålänningarnas rederi”. Och kanske var det Ålands sista, stora flaggskepp?
Åland har en stolt näringslivshistoria som präglas av inte bara driftiga entreprenörer, utan också en anda av gemenskap och Ålands-ivrande. Bolag som Chipsen, Ålandsbanken, och även Nya Åland, har sprungit ur engagemang och en vilja att skapa något bra av och för ålänningarna. En efter en har dock de tongivande företagens röd-blå-gula ägarkoncentration vattnats ur. Oundvikligt kanske många säger. Positivt kanske lika många håller med. Men också oroväckande i många ålänningars ögon.
I en global värld är det unikt att att så pass många, så pass stora företag ändå hållits så pass länge i åländska händer. På en liten ö med knappa 30 000 invånare har vi haft stora aktörer som inte bara gynnat ålänningarna, utan också skapat sig ett namn och ett gott rykte utanför landskapet. Men det kan tydligen inte vara för evigt. Först ut var Chipsen, som 2004 såldes till norska storkoncernen Orkla. Förra året aviserade Alandiabolagen att man för över ett flertal försäkringar till Lokal Tapiola samtidigt som dotterbolaget Pensions-Alandia fusionerades med finska Veritas. För några veckor sedan stod det klart att ett flertal röststarka aktier i Ålandsbanken, som i år firar 100 år, gått från åländska till finska innehavare.
Nu har så alltså även ägandet av den rödvita åländska giganten splittrats av en ny svensk aktör. Det är positivt i den bemärkelsen att säljarna Ab Rafael och Rafael Investering Ab vinnlagt sig om att hitta en engagerad köpare som har en vilja att utveckla bolaget. Aktiva ägare som har visioner och ny energi att tillföra är alltid bra. Man kan ju också tro och hoppas att köpesumman återinvesteras i det åländska samhället genom Rafael-koncernen. Men ett ägarbyte bort från Åland innebär också att Ålands relevans blir mindre självklart. Om Viking Line bestämmer sig för att utöka sitt kontor, blir det då på Åland eller i Sverige? Om Viking Line vill dra in turer, blir det då på bekostnad av ålänningarnas rörelsefrihet? Det brukar halvt på skämt, halvt på allvar sägas under stormiga nätter ombord att VL alltid anstränger sig lite extra för att ta i land så att ålänningarna kan få komma hem. Man upplever att bolaget är vårt och därför automatiskt värnar de våra, det får många ålänningar att känna sig trygga.
Det finns också kanske en oro att de 17,1 procent som storägarna förvärvat utökas. Orkla köpte först 20 procent av Chipsen för att sedan bli majoritetsägare. Vad händer om Viking Line skulle gå en liknande väg till mötes?
Det finns många frågor som bara framtiden kan utvisa.
Och kanske är inte flaggskeppens storhetstid över, det finns andra på horisonten. Rederiaktiebolaget Eckerö, som grundades 1961 och har totalt 10 584 aktier utspridda bland åländska händer räknas definitivt till den skaran. En annan är Stallhagen som tog steget ut till att bli ett folkbolag 2007 när de bjöd ut 6 000 nya aktier som togs emot med stort intresse. Idag är antalet drygt 67 000.
Ålänningarnas entreprenörsblod flödar vidare, i både stort och litet format. Och kanske är det bra att emellanåt förankra sig stadigt både öst och väst. Så länge hemmahamnen inte glöms bort.
Heidi Hendersson
