Det moraliska mandatet
På två år har landskapsregeringens tjänsteresor ökat med 42 000 euro, rapporterade Nyan om i går. Hur ska man förstå detta, vad är symbolvärdet – och varför tycks ingen på landskapet ha erinrat sig det lilla ordet ”klimatkompensation”?
Det personliga föredömet är en brännpunkt för såväl den befogade kritiken som den obefogade. I alla tider har makthavare – både kulturella och politiska – skärskådats och bedömts utifrån sina privata val, hur bagatellartade de än varit.
I Sverige har ministrar fått avgå för sådant som av många kan ses som bagatellartade förseelser. Offentliga personer förkroppsligar kort sagt värderingarna de står för, och får ibland böta med sina jobbet om de bokför sina privata värderingar separat.
Vill man predika för andra måste man ha ett moraliskt mandat att göra det.
Klimatfrågan är en särskilt hetsig arena där det personliga föredömet ofta blir ett stridsäpple. Miljöaktivisten Greta Thunbergs sätt att resa skärskådas till exempel ständigt. Hennes resa över Atlanten i en segelbåt på väg till FN, där hon skulle hålla tal, förlöjligades och misstänkliggjordes på alla upptänkliga vis.
Och visst kan man hävda att det inte hade förorenat jordklotet mera, om hon i stället hade satt sig på ett ledigt flygsäte, avnjutit film och varm mat i åtta timmar på väg till New York.
Eller?
Det för oss in på Nya Ålands sammanställning av landskapsregeringens resor förra året. Landskapstjänstemännen företog 481 resor under 2019: mer än en resa per dag, sju dagar i veckan. Det finns ingen tillgänglig statistik om färdsättet, men man kan misstänka att flertalet resor gått med flyget.
Spelar något av detta någon roll? Det var ju inte några nöjesresor det handlade om, direkt.
Låt oss gå tillbaka till exemplet med Greta Thunberg. Det borde ju inte ha spelat någon hur hon tog sig över Atlanten heller.
Men just klimatfrågan handlar faktiskt om det rent personliga beteendet, ner på individnivå. Aktivister som Thunberg pekar med ett anklagande finger på var och en av oss och säger: vi är alla medansvariga för klimatets accelererande kris. Vi måste alla dra vårt strå till stacken.
Att i det läget själv inte föregå med gott exempel är att erkänna att ens evangelium om personligt ansvarstagande inte håller. Kan inte ens helgonet låta bli vardagssyndandet är det något fel på förkunnelsen.
För klimattrollen blir det därför livsviktigt att beslå budbäraren med dubbelmoral – först då blir budskapet möjligt att skjuta ifrån sig. Först då kan man bli kvitt känslan av skuld.
Det var Greta Thunbergs personliga strapatser som var poängen, inte hur stor miljökostnaden för hennes resa egentligen blev. Det var därför mindre betydelsefullt att en tvåmansbesättning sedan fick flyga från Tyskland till New York för att segla tillbaks båten. Greta hade ändå föregått med gott exempel. Hon hade behållit sitt moraliska mandat.
Av denna anledning är det helt enkelt orimligt att landskapets resepolicy fortfarande saknar bestämmelser om klimatkompensation.
Hur i herrans namn tänkte man där?
För den offentliga trovärdighetens skull måste landskapet skyndsamt implementera följande: ingen reser som kan ta mötet på skype istället. Ingen flyger som istället kan ta båten eller tåget. Och samtliga resor måste hädanefter klimatkompenseras.
Det är självklart att tjänstemännen måste resa i jobbet. Men vill offentligheten ha sitt moraliska mandat kvar, är det lika självklart att de ska föregå med gott exempel.
