DELA
Foto: Christian Jansson
Diskussionen mellan Sverige och Finland om hur man bäst skyddar sig mot coronaviruset har stundtals liknat Finnkampen. Just är den finländska metoden så motstridig och svårförståelig att många beskrivit den som kollapsad. Vägen ut för bägge länderna är dock att inte stirra sig blinda på nationsgränser, utan att se till den större region där bägge ingår: Norden/Baltikum.

Det måste bli slut på hattifnattandet

Debatten mellan Finland och Sverige om coronastrategier har stundtals liknat Finnkampen.
Men den segrande strategin handlar snarare om att se bortom nationsgränserna.

”Italien är gult fastän statsrådets eget beslut säger att det är grönt. Medan Estland som borde vara gult är grönt och Sverige är rött fast det borde vara gult.”

Orden är den åländske riksdagsledamoten Mats Löfströms och sammanfattar fint dagsformen för den finländska coronastrategin: sådär va?

I våras var Sanna Marins Finland bäst i klassen. Åtgärderna för att begränsa spridningen av coronaviruset i landet kändes samlade, motiverade och konsekventa. Kontrasten mot Sverige blev tydlig och ledde till lätt förutsägbar finländsk chauvinism. Ha, de där tygellösa svenskarna, tänkte vi lite till mans i april, så där går det utan disciplin …

Men i den pandemiska Finnkampen har det nu svängt rejält. I september har Finland visserligen fortfarande låga döds- och smittal, men strategin är sönderriven och motsägelsefull och kommunikationen minst sagt förvirrad.

Nuläget är illustrativt.

Statsrådets gränsvärden överensstämmer inte med THL:s trafiksignaler. Restriktionerna följer inte statsrådets gränsvärden. THL:s intervaller för uppdateringar kuggar heller inte jämnt med statsrådets möten och ingendera parten bryr sig det minsta om EU:s rekommendationer.

Kanske kunde man tro att internationella organ var mer tillförvitliga? Men konsulterar man i skrivande stund – lunchtid måndag – ECDC:s data över smittspridning i Stockholm hittar man inte ett enda fall. Är den svenska huvudstaden alltså fri från smitta?

Nej. Eftersom de tidigare felrapporterat erhåller stockholmarna nu en statistisk ”kreditering” vilket ställer allt på huvudet där också.

Få länder i Europa är dock just nu råddigare än Finland. Man vägrar fortfarande styvnackat att släppa in svenskar – eeeeehm, utom i Haparanda. Italienare är dock välkomna, fastän de har högre smittotal än Sverige. Likaledes kan estländare fara fram och åter utan ens krav på frivilligkarantän, trots att deras siffror är långt över det tillåtna.

Det är som att hattifnattarna har tagit över Mumindalen.

Mats Löfström gissade i sin intervju med Nyan i gårdagens tidning att inkonsekvensen handlar om krassa ekonomiska skäl: utan den estniska pendlingen ”skulle nästan alla byggarbetsplatser i södra Finland stå stilla”.

Det gör det rådande läget lika förståeligt som larvigt. Just nu klarar bara Lettland av Finlands krav. Borde vi skaffa oss en egen planet tillsammans med Riga?

Det är lätt att förstå den ängslan som antagligen griper de finländska politikerna och deras tjänstemän. Nackdelen med den finländska strategin är att vår låga immunitet nu kan göra oss extra sårbara för en andra våg. Siffrorna kan snabbt sticka iväg om vi släpper in resenärer från, säg, Italien eller Spanien.

Men tänker man efter är nog risken rätt liten för en plötslig våg av spansk massturism nu. Och hur som helst kan vi inte sitta isolerade i all oändlighet: man är nog skyddad från omvärlden under ostkupans lock, men förr eller senare tar luften slut.

Det vettiga vore förstås att göra gemensam sak med övriga nordiska länder och Baltikum. Smittan ligger på ungefär samma nivå i hela regionen och det existerar redan samarbetsavtal mellan länderna om akuthjälp i händelse av lokala smittutbrott.

Den enkla sanningen är nämligen den, att skillnaderna i smittotal mellan de olika nationerna i Norden/Baltikum-regionen är mycket mindre än inom de enskilda länderna. Vi måste helt enkelt göra som WHO rekommenderade redan från början: sluta stirra oss blinda på nationsgränserna.

Vägen ut ur det rådande råddet är mindre Finnkamp och mer samarbete.