DELA
Foto: Mårten Arvidsson

Det lokala globala problemet

Vi tar ofta vardagens små förtretligheter på större allvar än de stora världsproblemen – även när de faktiskt har med varandra att göra.
Som i fallet med Mise.

Insändarspalterna svämmar över som stuprännor i slagregn. Ålänningarna ter sig plötsligt temperamentsfulla som italienare och upproriska som fransmän. Vad är källan till alla denna oro?

Mise. Det är Mise som oroar.

Den arma avfallshanteringsmyndigheten lyckas i sin verksamhet regelbundet trampa på alla de åländska ömma tårna samtidigt. Det blir väl så när en myndighet tvingar en till något man tycker att man gör bättre själv och dessutom tar betalt för det.

Denna text vill inte ta ställning till hur mycket som är befogat i de senaste vredesutbrotten. Det kan verka märkligt att så starka känslor rörs upp kring relativt ringa summor (runt 20 euro i månaden i tillförda kostnader har nämnts), särskilt som dessa kostnader annars antagligen tas ut ändå, fastän i det fördolda, via skatten. Men all myndighetsutövning måste begås varsamt och kanske har Mise inte den bästa historiken på det området.

Möjligen har dock frågan lite större dimensioner.

Världens sopberg växer. I takt med att vi blir fler och fler ökar den totala mängden avfall. Mycket bränns. Ålands brännbara sopor förs år efter år till Sverige per lastbil där de eldas upp och värmer hushållen i Stockholm och Uppsala.

Måste det verkligen vara så? Hur miljövänligt låter det? Kunde vi inte ta tillvara på denna energipotential själva?

Det finns vissa problem med detta, uppenbarligen. Ett värmeverk/sopbränningsstation kostar mycket i investeringskostnader (reningstekniken för utsläppen är svindyr) och måste ligga beläget i närheten av de hushåll det sedan ska värma upp.

Samtidigt ska dock sägas att det är bra business det handlar om: man kan så att säga ta betalt i bägge ändarna, både för råvaran och för slutprodukten. Emellertid skulle Ålands egna sopor sedan antagligen inte räcka till för produktionen. Vill vi i det läget bli en sopimportör?

Nja.

Sedan uppstår frågan om det är åt det hållet man vill röra sig, hur som helst. Det är ju trots allt vårt gemensamma, långsiktiga mål att helt och hållet bli av med de brännbara soporna: de är det slutgiltiga beviset på att kretsloppet inte fungerar. Vi eldar upp vår planet när vi bränner dem. De är ett lokalt, globalt problem.

Det för oss till återvinningen. Där lär vi vara bättre än både riket och Sverige – exakta siffror är svåra att få tag på, men vi har trots allt återvunnit plast betydligt längre än i fasta Finland och Sverige.

Den hanteringen är nödvändig och behöver ständigt utvecklas ytterligare. Det finns gott om prylar i vår tillvaro som är hopplösa att återvinna eftersom de är sammansatta av olika material, men tekniken är på väg för att så mycket som möjligt ska samlas upp. Sett ur detta perspektiv borde vi kanske välkomna det nu så utskällda fyrfackssystemet.

Matavfallet är slutligen det mest eftersatta och kanske det viktigaste området att utveckla. Ett av de fyra facken är till för det komposterbara materialet. Det är utmärkt att denna materia tas tillvara, inte minst därför att den också kan återföras i kretsloppet lokalt. Dagen då biogasanläggningen på Åland äntligen kommer igång kommer att bli viktig i Ålands sophistoria.

För vi köper för mycket mat som vi slänger. Det genererar sopor som bränns i onödan och förpackningar som tär på resurserna.

Vad vi kanske till sist behöver förstå är att Mise inte är Darth Vaders onda Dödsstjärna, utan resultatet av politiska beslut – nödvändiga politiska beslut. Dessa är i sin tur tagna på nationell och överstatlig nivå för att råda bot på det enkla faktumet att alla vi på planeten Jorden håller på att kvävas av våra egna avfallsprodukter.

Det borde vi alla måhända oroa oss mer över.