Lönegapet mellan kvinnor och män består. Antalet män som stannar hemma med barn är fortfarande lågt. Pojkar har fortfarande betydligt oftare svagare betyg i skolan. Det är lätt att dra slutsatsen att jämställdhetsarbetet stampar på stället.

Åsub publicerar en rapport om jämställdheten på Åland vart fjärde år. Den senaste som nyss utkommit presenteras längre fram i dagens Nya Åland. Kort kan rapporten sammanfattas med att det inte hänt så mycket sedan sist.

Tidningens Ålands Fredrika Fellman konstaterar på ledarplats i lördags att tidningen de två tidigare gånger som Åsubs jämställdrapporten utkommit, 2012 och 2017, publicerat ledare där kontentan varit att det nu behövs krafttag för att åtgärda ojämställdheten. Och så är det ju. Krafttagen behövs.

Frågan man ställer sig är vilka de omtalade krafttagen är? Vad är det som ska göras, konkret, för att jämställdhetsstatistiken ska se bättre ut om fyra år?

Det är ju väldigt lätt att snacka om att jämställdhet är en viktig sak, att vi ska sträva efter att höja lönerna så att lika krävande arbete ska ha samma lönenivå. Att alla barn, oberoende kön, ska ha samma möjligheter i livet. Men ofta stannar det där, vid allmänt snack och luddiga målsättningar.

Så hur ska man göra när man ska ta krafttag för jämställdheten?

Ett par iakttagelser kan hjälpa oss vidare.

Våld i nära relationer och olika typer av sexualbrott är förhållandevis vanligt förekommande och ett tydligt, konkret jämställdhetsproblem. Hur kan vi ta krafttag mot det?

Ett sätt är att ha konkreta, tydliga handlingsplaner som praktiseras i vardaglig verksamhet.

Det hör till sakens natur att offer för våld i nära relationer inte söker hjälp inledningsvis.

Om det i mödra- och barnrådgivning och i primärvården finns en rutin på att fråga om våld i nära relationer så kanske man kan identifiera offer tidigare samt erbjuda hjälp. Men då krävs också att alla vet vad man ska göra och hur man ska bemöta den som svarar ”ja, jag utsätts för våld”.

Om det finns en handlingsplan för hur en skola eller en arbetsplats hanterar fall av sexism eller sexuella ofredanden – som även klargör att det inte är acceptabelt beteende och att det är förövaren som tvingas ta ansvar, inte offret – är det större chans att icke-önskvärda beteenden identifieras och minskar.

Ett område där det, om man ser ett par decennier bakåt i tiden, skett en tydlig förändring är att pappor i dag i betydligt högre grad stannar hemma med barn.

Det är fortfarande lång väg att gå tills fördelningen är jämlik, men det går åt ett bättre håll.

Hur har den förändringen gått till? Har pappor plötsligt insett att de vill ta mer ansvar för sina barn? Nå nej.

Förändringen har skett genom en växelvis verkan mellan ändrade förutsättningar (genom lagstiftning om att ge pappor möjligheten) och ändrade attityder till att pappor kan, vill och klarar av att ta hand om sina barn – och det gäller ändrade attityder hos mammorna, arbetsplatserna och samhället generellt.

Utan lagstiftning hade knappats någon större förändring inträffat och utan attitydförändringar hade knappats lagstiftningen utvecklats. Attityd och lag går hand i hand. Det går att lagstifta bort en del av ojämställdheten.

I samhällsdebatten diskuteras jämställdhet ofta som något som bara handlar om kvinnor och flickor. Som om det skulle hjälpa om flickor bara stod på sig lite mera.

Men det är ett tankefel. Även män drabbas av att samhället är ojämställt och även män måste ta sin del av ansvaret.

Det handlar om att se sina privilegier, att kräva sin rätt (exempelvis att få stanna hemma med barnen) och att jobba med maskulinitetsnormer. Här hjälper det om samhället redan i tidig ålder ger alla könsglasögon, så att det redan i tidig ålder blir klart för alla att det är tossigt att tro att enbart kvinnor kan byta blöja på en bebis, eller att det enbart är män som kan byta däck på bilen.

Till sist. Åland närmar sig snart val. Senast valdes ett lagting som var mer ojämställt än det föregående. För att nästa ska bli bättre behövs ett gediget arbete av de politiska partierna att vaska fram kvinnliga kandidater och föra fram dem till väljarna. Det är svårt för väljarna att välja jämställt om kandidatutbudet är skevt. En enkel åtgärd för partier som vill ge sken av att ta jämställdheten på allvar är alltså att presentera jämställda kandidatlistor.

Förstås hjälper inte enbart de här nämnda åtgärderna. Det behövs cirka en miljon olika åtgärder, stora som små. Men att bara snacka om krafttag leder inte långt om inte snacket efterföljs av konkreta åtgärder som kan ge mätbara resultat när Åsub om fyra år publicerar en ny rapport om jämställdheten.

TEXT:

Emma Harald

emma.harald@nyan.ax