DELA
Foto: Stefan Öhberg
Det har varit stökigt i Mariehamn på sensommaren och det sägs att ungdomarna samlas i större och stökiga gäng än tidigare. Vems är ansvaret att hålla ordningen på dem och säga ifrån? På bilden ett möte på ungdomsgården i Godby för två år sedan.

Det krävs en by att fostra ett barn

Beteendet hos barn, ungdomar och unga vuxna debatteras just nu flitigt på de åländska sociala medierna. I fokus står stöket på helgnätterna – och vem som ytterst bär ansvaret för det.

”Ett svart kapitel”, kallar polisen sin dygnsrapport från i söndags morse. Fylla, slagsmål (med och utan kniv), narkotikahantering och allmänt stök tycks ha stått på menyn hela lördagsnatten. ”Vi kan konstatera att polisresurserna stundtals inte riktigt räckte till”, avslutade den trötte rapportskrivaren.

Även fast samma rapport faktiskt uppgett att just ungdomarna ” överlag skötte sig bra” kom diskussionerna efteråt att handla just om kidsen. Det har trots allt skrivits mycket på sistone om turbulensen på parkeringsplatser och bensinstationer på nätterna. Vad har tagit åt de unga, frågade sig många. Trådarna rymde snart hundratals kommentarer.

Sammantaget ger de en fin sammanfattning av de olika synsätt vi alltid haft beträffande ungdomarnas beteende. Ger de några svar?

I förstone urskiljer man två huvudsakliga, åtskilda synsätt. Det finns för det första de som anser att det helt är föräldrarnas ansvar att hålla pli på ungarna. Sätt gränser, menar denna grupp: spika senast-hemma-tider, observera benhård nolltolerans när det gäller alkohol, ställ krav på uppförande.

Visserligen, säger den andra gruppen, men barn är inte allihopa samma sorts lealösa klumpar som formar sig på ett och samma vis när man applicerar disciplin. I en del fall kan det gå på tok likafullt.

”Barn är speciella var och en på sitt sätt”, skriver en ledsen förälder. Hen menar att fastän man gjort allt allt allt för sitt barn kan ungen ändå galoppera över gränserna, hur noga utstakade dessa än är. Att hålla föräldrarna benhårt ansvariga i sådana lägen är att orättvist anklaga dem för något som de inte haft makt över. Det finns trots allt gott om diagnoser numera, för unga med bristande impulskontroll och kli i benen.

Just de där diagnoserna finns det åter andra som ställer sig skeptiska till, vilket i sin tur sårar deras meningsmotståndare. I huvudsak tycks tonen i de pågående diskussionerna dock ha varit hövlig, vilket är glädjande.

En del debattörer hävdar att skolan ska ha en normerande roll och ansvara för att unga inte vandaliserar egendom eller mobbar varandra även utanför skoltiden – vilket ilsket avvisas av deras åsiktskontrahenter som vill uppfostra barnen utan att lärarna lägger sig i.

Men kanske formuleras till sist en ståndpunkt som nästan alla omfattar, av en förälder som begrundande skriver:”Det krävs en hel by att fostra ett barn”.

Tanken är här att alla vi vuxna – till en del – ansvarar för de ungas värderingar. Vi kan inte vända bort huvudet när vi åser oacceptabla beteenden och vi bör inte köra solorace med ungarnas ute-tider. Det vettigaste är trots allt när hela klassens föräldrar gemensamt kommer överens om ungefärliga ramar för hur sent kompisgängen får vara ute.

”Det krävs en hel by att fostra ett barn”. Det är en fin, svår regel. Att delta utan att lägga sig i för mycket. Att vara en del av ett skyddsnät utan att lägga band på och kväva.

En delikat balansgång – som Åland med sin byatradition kanske borde återuppliva mera.

Vem vet – kanske skulle då fältarna slippa ta hand om så många olyckliga 12-åringar ute klockan två på lördagsnätterna?