Det kräver sin man att bli rik på allvar
Visst blir man avundsjuk när man läser skattetoppen? Visst blir man irriterad över en massa?
Som att det är så få kvinnor på topp-listorna. Som att vissa kan få 80-procentiga löneförhöjningar samtidigt som andra får ge upp en 2-procentig dito för att hjälpa sitt företag ur en svacka.
Som att direktörslönerna tycks finnas i en egen dimension av verkligheten där de utvecklas i förhållande till varann men utan koppling till vanliga människors löner.
Avundsjuka är ingen produktiv drivkraft. Man blir mest bara grinig och elak och tycker att de högavlönades framgångar till stora delar är oförtjänt. Man muttrar. Risken är stor att man om man luftar sin avundsjuka betraktas med lätt överseende av dem som lyckats uppnå de högavlönade posterna.
Ja, ja, liksom. När du inte själv har fått, så…
Samtidigt finns det några intressanta vinklar på frågan, särskilt ur en feministisk synvinkel.
Som kvinna i arbetslivet blir man ständigt uppmanad att stå på sig, att kräva minst lika mycket som karlarna, att inte falla i kvinnofällan att ta hänsyn till andra förrän man kräver åt sig själv. Om man inte gör det är man en typisk mesig kvinna och får inte respekt av gubbarna som räknar status i pengar.
Egenskaper som i andra sammanhang är positiva, som lojalitet (med företag eller arbetskamrater), solidaritet, känsla för rättvisa och proportioner eller allmän återhållsamhet blir dåliga, åtminstone om man vill ha framgång. Det är traditionellt typiskt kvinnliga egenskaper, ofta förknippade med svaghet och underordning och gruppmentalitet.
Paradoxalt nog ges stort ansvar till dem som minst tänker på eller bryr sig om andra, åtminstone ekonomiskt. Makten över andras löner och arbetsplatser ges åt dem som visat sig kallsinniga inför dem, och som är bra att agera för egen vinning.
Naturligtvis handlar det också om kompetensen att sköta sitt jobb, men det räcker inte. För att ta sig upp till de riktigt höga posterna måste man drivas av ett visst mått av egoism.
Det gäller alltså att antingen ge upp de höga posterna och de höga pengarna eller att ge avkall på egenskaper och värderingar som de flesta av oss, och särskilt kvinnor, uppfostras att värdera högt. En god människa bryr sig om andra, sätter andra före sig själv (eller åtminstone jämsides).
En god människa vill inte nå framgång på andras bekostnad.
Nu vill jag inte säga att människor med höga löner generellt är onda eller giriga. Inte ens att det är oförtjänta pengar. Att vara chef för andra människor är krävande, och förutsätter egenskaper som inte så många besitter. Generellt är goda chefer en kolossal bristvara.
Det är bara så märkligt att just de egenskaper som gör dig till en god medarbetare, en god arbetstagare och en resurs för ditt företag på en lägre nivå, vänds i sin motsats när du blir chef eller vill stiga i rang.
Då ska du veta vad du är värd, och kräva det. Du ska inte jämföra neråt, utan uppåt. Du ska mäta och veta ditt värde i pengar.
Finanskrisen har lärt oss att det inte finns några gränser för hur mycket pengar en människa kan tycka sig vara värd, om någon är beredd att betala. Inget kan övertyga mig om att en minut av Jorma Ollilas tid är värd så mycket som han faktiskt får för den.
Ta gårdagens Nyan och dividera. Lönesättningen på chefsposterna har inget med arbetsinsats att göra, utan med andra mer laddade symboliska värden.
Inte är det särskilt ädelt att vara fattig, men det är förbaske mig värre att vara rik.
