Det krasar under våra fötter
Många tror att slaveriet är ett ont minne från det förflutna. Dessvärre existerar tvångsarbete och livegenskap fortfarande – och på betydligt närmare håll än vad vi vill tro.
I dag, den 2 december, infaller FN:s Internationella dag för avskaffande av slaveri. Angår det verkligen oss i ”den första världen”? Och hur som helst: har inte FN redan utnämnt den 23 augusti till ”Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande”?
Det avskaffandet är det dock lite si och så med: den 23 augusti handlar tyvärr bara om slutet på den ”klassiska” transatlantiska människohandel som vi genom filmer, TV-serier och historieböcker vant oss att associera med begreppet slaveri.
I verkligheten pågår kommersen med mänskliga varelser fortfarande.
Fast som sagt, har det verkligen med oss i Europa att göra?
Först lite siffror . FN och människorättsorganisationer uppskattar att 24,9 miljoner människor för närvarande hålls i olika former av tvångsarbete. Ytterligare 15,4 miljoner är fångade i den typ av tvångsäktenskap som uppfyller FN:s kriterier för slaveri. Sammanlagt 40,3 miljoner slavar just nu, således.
Tvångsarbetarna återfinns både inom den privata sektorn – jordbruket, hushålls- och byggnadsindustrin (sammanlagt 16 miljoner) – och inom den statliga (4 miljoner). Dessutom hålls 4,8 miljoner människor i olika former av sexuellt slaveri och utnyttjande. Föga förvånande är 99 procent av dessa kvinnor.
Kvinnor är överhuvudtaget överrepresenterade i de förslavades skara – 77 procent av världens livegna och tvångsarbetande är av honkön. Den främsta anledningen till detta är sådana tvångsäktenskap där småflickor säljs eller byts som boskap till en framtid av hushållsslit, misshandel och våldtäkter i ”familjens” hägn.
Det kan slutligen tilläggas att ovanstående siffror inte inkluderar världens barnarbetare, vars skara inkluderar nästan vart tionde barn på jorden – 150 miljoner. Det måste också sägas, att statistiken antagligen är rejält underdriven, eftersom data saknas från några av världens värsta konfliktområden.
På FN:s lista över de 10 länder med störst förekomst av modernt slaveri återfinns länder i Asien, Afrika och Mellanöstern. Men nej, detta är inte angelägenheter enbart för ”den tredje världen”, där (i kolonialismens spår) fattigdom, politisk instabilitet eller laglöshet samt religiösa (van)föreställningar alltför ofta förgiftar mänsklighetens vardag och underlättar slaveriet.
Detta är också en angelägenhet för oss som tänker se på nästa fotbolls-VM.
Detta är också en angelägenhet för oss som äter på fin restaurang i någon av Europas huvudstäder.
Detta är också en angelägenhet för oss som älskar att shoppa billiga kläder, äta exotiska grönsaker mitt i vintern eller gå på skönhetssalong i London.
För våra VM-matcher i Qatar 2022 kommer att spelas på fotbollsarenor byggda av skuldslavar med konfiskerade pass. Våra avocador och burktomater plockas av rättslösa migranter i klorna på traffickers. Våra kläder sys alltför ofta i asiatiska sweatshops och våra naglar målas inte sällan av ansiktslösa vietnamesiskor som bara slumpen räddade från att kvävas i en lastbil någonstans mellan Bulgarien och Storbritannien.
Våra bekväma liv liknar den romerska överklassens. Men krasar det inte under våra fötter, som av tunn is – eller benknotor? Är det inte ”den första världens” restriktiva immigrationslagstiftning och oheliga allianser med banditstater som Libyen som gör de moderna slavarna så rättslösa och utlämnade när de försöker ta sig hit för att tjäna oss?
Den 2 december är en viktig dag. Dess budskap borde stanna med oss även resten av året.
(Källor: Global Slavery Index, FN, The Independent 2017, The Guardian 2019, the Daily Mail 2019)
