SÖK
MENY
Det framtida föreningslivets överlevnad
Föreningslivet skapar gemenskap, självkänsla, sammanhang och gynnar hela samhället. Statistiken visar tyvärr att ideellt arbete är en nedåtgående trend hos den yngre generationen.
Vi är nu en liten bit in i augusti månad, sommarvädret är som bortblåst och det är dags för skola, jobb och fritidsaktiviteter igen. För de som är ensamma, utsatta i skolan eller brinner för någonting kan en förening kännas som ett andra hem eller en plats där man blir sedd och få utlopp för den man är. De som sliter för att få en förening att gå runt gör arbetet av ren vilja utan betalning. Det kallas ideellt arbetet och är viktigt i hela samhället då det engagerar och bidrar till ett rikt liv utanför jobb och skola. Men tyvärr verkar ideell verksamhet vara en nedåtgående trend hos generation Z.
Utan ideellt arbete har vi inga fotbollsklubbar, körer, pensionärsföreningar, kulturverksamheter eller studentevenemang. Hela samhället mår bra av att befolkningen har ett sammanhang och en sysselsättning. Föreningsverksamhet stärker demokratin genom samarbete och röstningssystem, då det är så föreningar oftast fattar beslut. Det bidrar till bättre självkänsla och självförtroende för den egna individen med trygghet, gemenskap och ansvar. Fritidsaktiviteter drar även ner på skärmtiden hos unga och bidrar till struktur i vardagen. En annan viktig sak föreningar gör, till skillnad från många arbetsplatser, är att de hjälper till att integrera de som hamnat utanför samhället eller är nyinkomna.
Åsub utförde 2022 en tillitsstudie som visar att 37 procent av ålänningarna hade utfört ideellt arbete de senaste 12 månaderna, det är en minskning bland alla ålderskategorier från den senaste undersökningen 2018. Ser man till ålder är det den yngre gruppen, 16–29 år, som uppger sig ha utfört minst ideellt arbete på 17 procent.
Den åländska midsommarstången reser inte själv. Ungdomsföreningarna och byalagen ansvarar för vårt kära midsommarfirande och de uttrycker varje sommar oro för traditionens framtid. Stången med kronor och vindspel är inte bara en symbol för Åland. Den bär på mycket historia och är en tradition många ålänningar gärna tar del av men från ett åskådarperspektiv. Firanden verkan bli något färre varje år och i en ledare av Nyans Björn Nylund från förra sommaren står det att vi har tappat drygt 15 firanden de senaste 20 åren.
Detta mönster ses inte bara på Åland. Det märks till exempel av i min studentsektion i studiestaden Gävle. Man hör historier om en studietid som beskrivs som levande och engagerande. Många klagar på de nu ofta spöklika klubbarna, men få försöker göra någonting åt det. Följden har blivit att många rör sig ner till stadens barer i stället för att bidra till sin egen framtid. Det minsta man kan göra är väl att dyka upp och köpa en öl för 20 kr i baren?
Man kan ju fundera över varför samhällsengagemanget är nedåtgående hos den yngre generationen. Unga har i dag andra levnadsvanor än förr. Vi spenderar mycket tid på våra telefoner och i den finns den stora vida världen samlad, vilket har lett till ett minskat intresse för den närliggande.
Många befintliga föreningar har svårt att få nya medlemmar för att de inte möter ungas behov och nya strukturella vanor. Till exempel flyttar många unga från landsbygd in till städer och där tappar landsbygdsföreningarna sina framtida medlemmar. Samtidigt har nyare föreningar svårt att hålla sig vid liv då de mer etablerade har ett större understöd av samhället.
Vi blir allt mer fokuserade på oss själva och det är som att vi inte räknar in sociala faktorer som samhörighet och meningsfullhet som en personlig vinst längre. Föreningarna underhåller dem som behöver underhållas när samhället inte kan och därför bör vi värna om dem.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
