Det finns anledning att fira
Det är i dag 85 år sedan Åland tog i bruk sin självstyrelse. 85 år där ålänningarna i ökande utsträckning har fått styra och ställa hemmavid på bästa sätt. 85 år som borde ha gett erfarenhet nog för att man på Åland i dag skulle kunna säga att det här kan vi, vi vet vad vi sysslar med.
Är det så? Kan vi alla luta sig tillbaka i trygg förvissning om att de som styr och ställer vet vad de vill och vad de gör? Känns det så? Känns det att den åländska vägen framåt är klart utstakad?
Det låter ärligt talat inte så. Inte när man följer med debatten och framförallt inte när man läser insändare och mess.
Vad är det som gör att folk har så lätt att se fel? Också små fel. Och sådant som kanske inte alls är fel men som betraktaren inte tycker om.
Vågar man så här på Ålands 85 årsdag dra slutsatsen att det inte finns några riktigt stora missförhållanden i det åländska samhället och att missnöjet därför riktar sig mot de litet mindre frågorna?
Allt är ingalunda perfekt, men vi har det definitivt betydligt bättre än de flesta andra människor här i världen. De som bor på Åland ligger väldigt nära toppen om vi jämför med samtliga sex miljarder människor på jorden.
Att folk här också på något sätt känner det på sig märks inte minst när det ordnas insamlingar till förmån för katastrofoffer och andra som har det illa. Verkligt illa. Där ligger ålänningarna också i topp.
Vi har nyss fått veta att en stor andel av hushållen har inkomster som ligger under gränsen för relativ fattigdom. Det är definitivt inte bra. Men andelen minskar betydligt när hushållen har fått del av de stödformer samhället har byggt upp. Och med så några människor, där alla känner en stor del av alla andra, blir den sociala kontrollen väldigt stor. På ont och gott.
Det kanske inte alltid är roligt att veta att grannarna vet precis vad man gör. Tror sig veta, åtminstone. Men det måste vara väldigt skönt att veta att grannarna också håller ett öga på gamla mamma eller mormor, som bor ensam och kanske behöver en hjälpande hand ibland.
Det är lätt att peka på problem. Ibland förstoras de upp – medvetet, verkar det som, kanske för att Åland och Mariehamn skall få mer av storstadsprägel. Som om det skulle vara någonting att sträva efter. Man kan faktiskt leva utan trafikkaos, metro, slumområden, knarkmaffia och annat intressant som man får se på tv.
Faktum är att en väldigt stor del av världens befolkning med glädje skulle byta med oss. Men det går ju inte, för vi är bara 27.000.
Men nu är det självstyrelsen vi firar, inte hur bra vi har det. Och då vet vi att EU inte förstår oss, att Finland inte förstår oss, att en stor del av resten av världen inte förstår oss. Och då måste det vara fel på självstyrelsen? Eller på resten av världen?
Tänk om det inte alls är så. Tänk om självstyrelsen är det bästa som har hänt Åland? Men att det faktiskt är så att en autonomi med 27.000 människor inte i alla sammanhang har samma inflytande som en stat med 5, 10, 40 eller 80 miljoner människor?
Det är klart alla vet det. Ingen inbillar sig någonting annat. Men någonstans gnager det i alla fall.
Är det så?
Oberoende av vad de som klagar anser, så har Åland det väldigt bra efter 85 år av självstyrelse. Bättre än utan, helt oberoende av statstillhörighet, det kan vi vara övertygade om. De 85 åren visar också att ålänningarna har varit bra på att ta tillvara de möjligheter som självstyrelsen ger. Varför skulle det ta slut nu, dagens ledare är väl inte så mycket sämre än gårdagens?
Någon kanske hoppas på annat, men mycket talar för att Åland också om 15 år firar självstyrelsen den 9 juni. Kanske kommer landets president på besök då också (nästan säkert!), vilket ger en extra guldkant åt firandet.
Kanske har man då kommit ett steg närmare en överföring av beskattningsrätten, ifall den politiska ledningen fortfarande anser att det är en viktig sak. Mycket annat kommer fortfarande att ”stampa på stället” som en del vill uttrycka det. Men Åland kommer fortsättningsvis att höra till de regioner i världen där folk har det bäst.
Det är värt att fira, redan i år.
