Spelindustrin sätter ekonomin och moralen i vågskålarna
”Ett av världens mest ansvarstagande spelbolag” finner sig igen i en rörig spelsoppa. En soppa som globalt och historiskt är allt annat än ansvarsfull.
Frågan är, när ska vi sluta inbilla oss att det finns något som kan kallas ansvarsfullt spelande?
”Spelande är en barbarisk sjukdom som blivit ytligt civiliserad”. Det konstaterar författaren Dean Inge. En smått tillspetsad formulering som har en underton av sanning.
I så fall kan vi konstatera att människan alltid varit smått barbarisk, för nästan så långt tillbaka man kan gå i historien kan man följa hasardspelens brödsmulor i form av tärning, vadslagning och lotterier.
Den tidigaste formen av spel som hittats ägde rum i Kina för 4 000 år sedan. Där har man upptäckt tegelbrickor som tros ha använts för något sorts lotteri. Det lär finnas bevis för att inkomsten från lotterierna tillföll staten som använde den för att finansiera samhällsbyggen. Sedan dess har människans barbariska hasard-drift använts för vad som ofta benämns som ”samhällsförbättrande ändamål”. Det vill säga, ett sätt att göra något gott av något illa. Eller kanske för att polera över en till synes skamlig och problematisk mänsklig drift?
Kung James av England startade ett lotteri 1612 för att förskansa sig resurser till grundandet av den första brittiska permanenta bosättningen i Nordamerika och ärkebiskopen i Canterbury lär ha lånat sitt goda namn till lotterier skapade för att finansiera det brittiska museet och Westminsterbron. Det var lotteripengar som byggde bland annat Harvard och Yale och även det pommerska kriget fick uppbackning från spelkassan. Kung Gustav den tredje lät i 1700-talets Sverige anordna ett nummerlotteri där intäkterna skulle gå till att ”uppmuntra giftermål och folkmängdens ökande”.
Lotteripengarna är en hörnsten i byggandet av samhället. Och den göder sig på en mänsklig önskan.
”Drömmar om att vinna pengar på lotteri har människor närt i flera hundra år. Och nästan lika länge har staten dragit nytta av dessa önskningar.” Det konstaterar skribenten Orsi Husz i en artikel om lotterihistorien i Sverige. Politikerna vidtog åtgärder när det rådde så kallad ”lotterifeber” i landet och svenskarna, på grund av allmänt förbud i Sverige, spelade på utländska lotter. Man började bevilja undantag för att hindra att pengarna strömmade ut ur landet till okända fickor. Dessa pengar gick till bland annat byggena av Nordiska museet och Dramaten. Efter en lång och kluven debatt etablerades 1939 till slut det statligt ägda Penninglotteriet AB.
Den ekonomiska nyttan med spel har alltid legat i vågskålen mot den moraliska skadan. Så gör den än idag, fastän dagens lotteriverksamhet har kommit långa vägar från stentavlorna i det forna Kina.
Drömmen om storvinsten spelar på vår mest sårbara och lätt-manipulerade sida: drömmen om ett rikare, vackrare och bättre liv. Det utlovas guld och gröna skogar, men hela verksamheten bygger på premissen att majoriteten förlorar och ett fåtal vinner. När det vill sig riktigt illa krossas hela liv och livsverk under tyngden av spelmissbruk. Så som det nu igen kan konstateras i och med nyheten om den finska man som lurat till sig pengar i syfte att vinna spelgudarnas gunst.
PAF tar i dagens tidning ställning till hur man tacklat mannens uppenbara spelproblem. Det tål sägas att det åländska spelbolaget har ryckt upp sig gällande ansvar och kontroll. Men att bygga en image på att vara ansvarsfull i en bransch som från tidernas begynnelse konstaterats locka fram de mest tvivelaktiga sidorna hos människan, det känns ändå inte försvarbart. Inte minst så gör det PAF föremål för ständig granskning i sömmarna på omöjliga grundvalar.
Kanske det är bättre att kalla det för vad det är? En civiliserad form av barbari. Där det goda med hjälp av regler och förlustgränser för tillfället anses rättfärdiga det onda.
