Det behövs mer än bara plåster på såren
Finlands regerings krisstöd till jordbruket var efterlängtat och kommer i grevens tid.
Men det är ett sent ställningstagande i en tid av kris och bör följas upp med större omfattande åtgärder för att garantera en hållbar jordbrukssektor.
”De som drabbas av torkan ska känna samhällets stöd. Det är i situationer som den här det starka samhället ska finnas där. Vi ska hålla ihop”. Det sade finansminister Magdalena Andersson (S) när den svenska regeringen den 30 juli presenterade ett nationellt åtgärdspaket på drygt 1,2 miljarder kronor, alltså drygt 112 miljoner euro, för att framför allt täcka upp för foderbrist och inkomstbortfall som uppstått på grund av torkan. Citatet ingick i ett fylligt pressmeddelande som publicerades på regeringens hemsida.
Den finländska regeringen kontrar en månad senare med ett stödpaket om totalt 86,5 miljoner euro, alltså 26 miljoner mindre än grannlandet, utan desto mer pompa och ståt. Inget pressmeddelande står att finna på statsrådets hemsida. Inga känsloyttringar eller solidaritetsslagord. Vid presskonferensen var inte ens jord-och skogsbruksminister Jari Leppä (C) på plats.
Men om man tar i beaktande det faktum att Finland, till skillnad från det rikare Sverige, tampas med ett budgetunderskott på drygt 1,7 miljarder euro, så är det ändå rent monetärt en stor satsning och en tydlig signal.
Den finska regeringens nödpaket till bönderna är mer än välbehövligt och erbjuder en omfattande första hjälplåda för primärnäringen, som på många håll i landet går på knäna. Men det är inte tillräckligt, säger Svenska lantbruksproducenternas centralförbund som påminner om att de torkarelaterade skadorna allena beräknas uppgå till uppemot 400 miljoner euro.
I finansministeriets tjänstemannaförslag till budget, som offentliggjordes den 10 augusti, fanns inte ens krisstödet omnämnt, något som förvånade branschfolket. Men löftet fanns och förväntningarna har byggts upp fram tills onsdagen. Infriades de? Till viss del, men det låter bättre än vad det är, konstaterar Producentförbundets ordförande Henry Lindström som säger att krispaketet är ”lite överreklamerat”.
86,5 miljoner låter bra på pappret, men när man tittar till beståndsdelarna så utgörs de dels av saker som redan tidigare utlovats och dels av detaljer som ännu måste förhandlas och utredas. Hur stor hjälpen verkligen blir återstår ännu att se. Men allt för länge hinner man inte vänta. För många jordbrukare är tiden knapp och här ligger Åland, så som Nya Åland i flera omgångar berättat, värst till. Av alla de finska regionerna har de åländska jordbrukarna drabbats hårdast. Det ser dåligt ut för en tredje vallskörd och resurserna tryter.
För bonden har sommarens torka urlakat en redan pressad ekonomi. Handeln konkurrerar genom att erbjuda konsumenterna billig mat och spelar ut jordbrukarna mot varandra i jakten på de billigaste priserna. Här behöver det finska stödet gå bortom extra anslag och kompensationsbidrag och inkludera även krafttag inom handeln för att möjliggöra större kontraktsflexibilitet och prishöjningar. ”Likaså bör aktörerna i foder-, gödsel- och energibranschen komma gårdarna till mötes”, påpekar SLC:s ordförande Mats Nylund.
Här bör arbetet med en livsmedelsombudsman – en myndighet som ska försöka rätta till den obalans som finns i livsmedelshandeln, prioriteras och påskyndas. Och konsumenterna behöver vara beredda att betala mer för maten.
Ja, det behövs nödpaket och ja, det behövs starka ställningstaganden för att befästa vikten av ett finskt, välmående jordbruk och för att visa att man stöder bönderna i en tid av kris. Men om det ska bli mer än bara plåster på såren och fina ord, så behöver man belysa underliggande problem och arbeta för att jordbruket inte alltjämt ska behöva balansera på nödens rand.
En hållbar jordbrukspolitik, ett samvetsgrant handelsförfarande och medvetna konsumenter krävs för att primärnäringen ska hålla ihop. Och för att vi i längden ska hålla ihop, som ett starkt samhälle.
