Det behövs en vision för färgglada diken
Det sparar pengar, främjar den biologiska mångfalden och är en vacker syn för både ålänning och turist.
När ska landskapet revidera sin policy gällande klippning av vägrenar och publika gräsplättar?
Att klippa eller inte klippa. Det är en återkommande fråga när det gäller vägrensunderhållningen sommartid. Om man får tro debatten som förs på insändarsidorna är det dock ett rungande ”inte klippa” som ljuder.
Ett flertal dagar har Nya Ålands debattsidor fyllts med hyllningar till den blommande mångfalden i våra dikesrenar och en uppmaning till vägunderhållningen att minimera trimmandet av våra gröna vägkanter.
Det skulle gynna landskapet att tydligt gå ut med en mångfaldsfrämjande vision som dels svarar på alla frågor som ställts men som också etablerar en plan för vägrenens antingen nedklippt gröna eller vildvuxet blomstrande framtid.
År 2017 gick priset för Årets pollinatör i Sverige till vägverket på Gotland. Motiveringen lydde: ”för en medveten slåtter som gynnar unik, blommande flora och ger livsutrymme för bina”. Att ett vägverk profilerar sig som en kämpe för blommor och bin är kanske förvånande, men sanningen är att vägverk både i Sverige och Finland har ansvar över en stor andel av våra länders grönområden.
Forskaren Marcus Hedblom poängterar i tidningen Forskning och Framsteg att städerna har en central roll när det gäller att bevara biologisk mångfald.
”Gräsytorna i städerna (…) kan åtminstone i viss mån kompensera för förlusten av artrik ängsmark på landsbygden.”
Hans forskning visar exempelvis på att fjärilar trivs bättre på övergivna industritomter än i välskötta parker. Men de trivs också i vägrenar.
Vägrenar som domineras av blommor och högt gräs kan utgöra överlevnadshabitat för vår minskande insektspopulation. Det konstateras i en rapport från det engelska universitet Exeter. Det finns förstås en risk att bli mosad av bilar som kör förbi, men nyttan uppväger förlusten.
Det finns också något paradoxalt sorgligt i att det nuförtiden inte ens dödas så mycket flygfän i trafiken. Det fruktansvärda ras vi sett i insektspopulation brukar kallas ”vindrute-fenomenet”. För bara något årtionde sedan var det vanligt med nedsölade vindrutor efter en tur ut på landsbygden, i dag är det ovanligt och pekar på hur stora mängder mångfald vi redan förlorat.
I snitt förlorar vi en procent landbaserade insekter varje år. En uppmärksammad tysk studie från 2017 konstaterade en 75 procentig minskning över de senaste 27 åren i den lokala insektsbiomassan. Det hotar inte bara mångfalden, utan också vår fortsatta överlevnad då pollinatörer har en stor roll att spela i vår matproduktion.
Gotland har sedan 80-talet redan varit en föregångare i vägrensskötsel och deras blommande diken sparar inte bara pengar, de är också till fröjd för cykelturister.
”En medveten slåtter i de gotländska vägrenarna bidrar till att bevara vår fantastiska flora på ön, samtidigt som man förskönar landskapet”, sade Gotlands landshövding Cecilia Schelin Seidegård när man tilldelades Pollinatörpriset.
I den tidiga slåttern slår man bara innerkurvor och korsningar. Man utför kantslåttern med mesta möjliga hänsyn till växternas blomningstider och har stor kännedom om den lokala floran och faunan.
Även i Storbritannien har man i ett flertal städer och kommuner tagit en mer restriktiv och vårdande tillvägagångssätt till vägrensskötsel. Idealet är att endast klippa två gånger om året och ta bort gräsresterna för att undvika övergödning av jorden och sporra större mångfald i växtligheten. Ett kostnadsexempel för en brittisk kommun blev en minskning från 1 miljon pund i gräsklippning över fem års tid till 650 000.
Enligt Landskapsregeringens vägnätsbyrå utförs klippning i Mariehamn vid behov och till större högtidshelger. Man konstaterar som svar till en insändare att ”i år har tiden för klippningen sammanfallit väl med blomningen och den torka som varit”. Men kunde de inte optimeras för blomningssyften varje år?
Vad är det bästa för både pollinatörer och vägsäkerheten?
Här finns möjlighet att både spara pengar och göra en insats för mångfalden. Det är dags att Åland tar ställning i exakt hur färgglada våra dikesrenar och oanvända gröna ytor får vara – och tydligt kommunicera det till allmänheten.
