Det är inte lätt att vara örn
Från att vara människans gunstling till hatobjekt var steget kort.
Det visar på intressanta aspekter av naturingripanden där vi gärna skyller på djuren för våra egna snedsteg.
”Wow, kolla! En havsörn”.
Det är ett vanligt utrop när den majestätiska varelsen sveper genom luften. Arten som länge var på randen av utrotning ger fortsättningsvis upphov till en känsla för vördnad. Detta trots att skyarnas kung nu krönts till sjöfågelspest.
”Ett lyckat exempel på viltvård”. Det skriver WWF på sin svenska hemsida om havsörnen. Den utrotningshotade rovfågeln som blev livskraftig. Mer än livskraftig om du frågar åländska ejdervurmare.
Om vi backar bandet från den hätska debatten som nu förs om havsörnens vara och icke-vara så kan vi konstatera att som isolerad art har havsörnens återkomst varit en framgångssaga. Från att ha varit nära utrotad av miljögifter, jakt och habitatsförstörelse till att det 2019 föddes rekordmånga ungar, 558 stycken, i Finland.
Havsörnen fridlystes redan på 1920-talet men stammen fortsatte decimeras årtionde efter årtionde. År 1975 kläcktes bara fyra ungar. Det stod klart att något var allvarligt fel. Havsörnarna blev symbolen för en vidsträckt miljögiftsproblematik där ackumulerade gifter som DDT och PCB höll på ta knäcken på rovdjuren.
WWF i Finland grundade år 1972 en arbetsgrupp som bestod av experter och frivilliga för att rädda fågeln. En av de viktigaste åtgärderna som vidtogs var vinterutfodring som gav synliga resultat. Havsörnen var räddad.
Under tiden som havsörnen kämpade för sin överlevnad passade ejdrarna på att föröka sig. Men nu är det ombytta roller.
Nu klassas ejdern som starkt hotad och havsörnen har fått en del av skulden för de decimerade antal sjöfåglar. Antalet ejdrar i den åländska skärgården har minskat kraftigt sen slutet av 1900-talet från uppskattningsvis 24 000 till 7 000 häckande par.
Därför har nu medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” överlämnats till lagtinget. Initiativet samlade in 3 206 underskrifter.
Ingen vill att havsörnen ska försvinna, men åsikterna går isär i frågan om man ska få jaga den eller inte. Det rimmar illa att börja skjuta bort en art man tillbringat 50 år med att återuppliva.
Samtidigt vill sex av tio ålänningar på något sätt begränsa havsörnsstammen, enligt en Åland Gallup gjord 2019.
Det är ingen enkel sak att decimera örnarna genom skyddsjakt eftersom det i sista hand är EU-kommissionen som avgör. Det finns mindre radikala sätt, såsom att försöka skrämma örnar som hotar ejdern och skydda ejderbon på andra sätt, men det kräver stora resurser.
Även om havsörnen är en framgångssaga visar det att också människans välvilliga ingripande i naturen kan ha negativa bieffekter. Knappast var det någon 1975 som trodde att ättlingar till de fyra överlevande nykläckta ungarna skulle bli en ejderplåga.
Docent och fågelexpert Mikael Kilpi tror dock inte på att låta naturen sköta örn-ejder problematiken. För det var inte naturen som orsakade problemet till att börja med.
– Det är människan som skapat den här obalansen när man har underbyggt en hög överlevnad för unga örnar via matningar. De har tagit slut nu men trots det finns det en massa örnar där ute som ska hitta sin plats.
Ja. det är inte lätt att vara en örn. Först håller man på att gå under till följd av miljögifter som människan släppt ut och sedan matas man tillbaka till livet, men över sin naturligt bärkraftiga kapacitet.
Vår syn på världen tenderar att kretsa kring människan, men när det kommer till djur håller vi dem plötsligt ansvariga för sitt beteende, oavsett vår inblandning. ”Det är örnarnas fel”, hörs ropen skalla.
Författaren Gary Steiner konstaterar i boken ”Antropocentrism: djurens moraliska status i västerländsk filosofi” att ”varken förebråelse eller beröm är relevanta för djur”, detta eftersom de agerar på naturliga instinkter.
Oftast när vi förebrår djur har vi egentligen oss själva att skylla. Så även denna gång.
