Det amoraliska mästerskapet
Belarus gick till sist miste om inkommande ishockey-VM. Svårare lär det bli att få till en flytt av fotbolls-VM 2022 från Qatar.
Vi kan slå fast det med en gång: Qatar borde naturligtvis aldrig ha tilldelats arrangörskapet för fotbolls-VM 2022 från början. Avsaknad av allmänna val, självständiga domstolar, grundläggande fri- och mänskliga rättigheter för kvinnor och hbtq-personer, samt hundratusentals migranter som tvingas arbeta under slavliknande förhållanden borde vara skäl nog att inte erbjuda staten möjligheten att förbättra sitt rykte hos världssamfundet genom den förnämsta sportswashingen som står att finna.
Men att money talks är en plattityd med solklar bäring i detta fall stod klart senast i april förra året, då åklagare vid USA:s justitiedepartement efter flera år av utredningar slog fast att mutor utbetalats åtminstone till fem medlemmar i Fifas verkställande kommitté inför omröstningen 2010 då Ryssland och Qatar tilldelades mästerskapen för 2018 respektive 2022.
Som Aftonbladets Johanna Frändén framhåller i sin lysande krönika i ämnet (30 mars) har inte mindre än 16 av 22 röstberättigade medlemmar i kommittén ”anklagats eller dömts för korruption, bedrägeri och pengatvätt” sedan omröstningen 2010.
Man kan alltså argumentera för att Qatar tilldelades mästerskapet på illegitim grund.
Än värre är att matcherna kommer att spelas på en veritabel kyrkogård. För några veckor sedan (23 februari) avslöjade The Guardian att fler än 6 500 migrantarbetare från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka dött i Qatar sedan landet tilldelades världsmästerskapet – de flesta av dem i anslutning till arena- och infrastrukturbyggen under slavliknande arbetsförhållanden.
Men har då inte Fifa förändrats sedan de korrumperade rötäggen med förre presidenten Sepp Blatter i spetsen försvunnit? Hur agerar det internationella fotbollsförbundet i dag på dessa uppgifter?
Inte alls, tycks det. Enligt The Independent skrev människorättsgruppen FairSquare i juni förra året ett brev till nuvarande Fifa-presidenten Gianni Infantino om en FN-rapport över de fruktansvärda förhållandena i Qatar, och tryckte på att Fifa offentligt borde ta ställning för mänskliga rättigheter och avstånd från de qatariska förhållandena. Fifa svarade dagen efter med ett kort mejl där man bekräftade att man ”kände till rapporten” och att man skulle återkomma i ämnet. Sedan dess har det varit tyst från Fifa-håll i frågan.
Det har också länge varit oroväckande tyst från de nationella fotbollsförbundens sida. I stället har ett par mindre fotbollsklubbar i Norge dragit igång en kampanj för att få det norska fotbollsförbundet att bojkotta VM i Qatar om Norge skulle kvalificera sig.
I fall IFK Mariehamn eller någon annan finländsk ligaklubb gått i liknande tankebanor, torde det vara lönlöst: Finska bollförbundet slog i mars fast att en bojkott i nuläget inte är aktuellt, även om man anser att det var ett dåligt och problematiskt beslut att låta Qatar arrangera mästerskapen och poängterar att Finland inte hade rösträtt i frågan.
Men en spelarbojkott då? Vilket moraliskt ansvar och hur stor makt har spelarna egentligen?
Maktfrågan är avhängig spelarnas status och hur många som eventuellt skulle enas i gemensam front. Om flera av de allra största stjärnorna – säg Messi, Ronaldo, Neymar, Mbappé och andra storfräsare – satte ned foten skulle Fifa sannolik tvingas lyssna.
Men frågan är synnerligen delikat. Som Johanna Frändén illustrativt poängterar sitter flertalet av stjärnspelarna i en moralisk rävsax: det qatariska kungahuset – i praktiken staten – inte bara sponsrar utan äger storklubben PSG och betalar i praktiken exempelvis Mbappés och Neymars löner. Att ryta till eller bojkotta VM för att nästa dag fortsätta med sitt lyxliv, finansierat av qatariska oljepengar, skulle minst sagt framstå som hyckleri. Och exemplen kan mångfaldigas.
Som Frändén framhåller borde vi snarare vända blicken mot sponsorerna – det var till slut de som fick internationella ishockeyförbundet att dra öronen åt sig och flytta hockey-VM från Belarus. ”När börjar kopplingen till Qatar kosta för mycket för varumärket?” frågar Frändén med riktning mot Visa, Adidas, Coca-Cola, Budweiser, Hyundai och McDonald’s.
Kan vi konsumenter då göra något? Ja, inte för att det flyttar några mästerskap, men vi naturligtvis bojkotta produkter från de multinationella sponsorbolagen så länge de inte tar bladet från munnen. Vi kan strunta i att äta på Donken när det blir möjligt att resa igen, vi kan välja att inte köpa Stan Smith-sneakers även om de är snyggare än konkurrenternas motsvarande dojor, vi kan släcka törsten med andra drycker – ingen match.
Men är vi beredda att avstå från att slå på tv:n när världsmästerskapen väl drar igång?
Ytterst tveksamt, för egen del.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
