Deras viktigaste uppgift: att engagera väljarna
Om mindre än fem månader är det val till de två församlingar som påverkar Åland och ålänningarna mest i vardagen, lagting och kommun.
Partierna har så smått börjat positionera sig inför höstens bataljer på gator och torg, men hur står det egentligen till med engagemanget?
Efter den, minst sagt, avslagna valrörelsen inför riksdagsvalet vidtog en lika stillsam valvaka. Där konstaterade en av kandidaterna att ”jag har insett att folk inte är ointresserade av politik – de är hel ointresserade. Och det är ett problem.”
Några instämmande nickar syntes i lokalen, och den allmänna uppfattningen tycktes vara: om bara väljarna engagerade sig lite mer skulle det här vara mycket roligare.
De har rätt. Och de har fel.
Precis som i så mycket annat får man också i politiken vad man förtjänar. En lam valrörelse där alla i det mesta är överens, både i sakfrågorna och om vem som kommer att vinna, skapar förstås ingen hets bland väljarna.
När Nya Åland i förra veckan genomförde lagtingsvalets första valpejling var en utbredd åsikt bland deltagarna att det inte spelade någon roll vem de röstade på. ”Det blir ju likadant i alla fall”, som en röstande sa.
Här kan man diskutera vad som är hönan och vad som är ägget. Är det väljarnas ointresse som gör att också kandidaterna inte tar i från tårna och argumenterar för fulla halsar, eller är det den svala politiska polemiken som skapar uppgivenhet i väljarkåren?
Svaret är: lite av varje. Att ha rösträtt ger var man och kvinna en lika stor chans att påverka samhället som alla andra. Men det ger också en skyldighet. Om du inte använder din röst den 16:e oktober avsäger du dig också rätten att klaga på resultatet. Därom kan vi väl alla vara överens.
Men politik är inte bara att besluta om saker. Politik handlar lika mycket om att sälja in sina åsikter till väljarna, att entusiasmera, intressera och engagera väljarkåren.
Häri ligger också partiernas största utmaning inför valrörelsen. Hur ska den politiska debatten på Åland förnyas i valet utan att för den skull hänfalla åt enkelt effektsökeri och populism? Hur ska kandidaterna nå ut till de som i dag vänder dem ryggen och slagit dövörat till?
Som i många branscher tenderar också den politiska att fastna i gamla vanor. Det blir lätt ett vanligt torgmöte med podium, flaggor och flygblad år efter år. Men precis som det påverkar oss i mediesvängen, måste också partierna fundera över hur de ska nå igenom i det allt mer tilltagande bruset av nya informationskanaler.
Flera av kandidaterna var ivriga på facebook under riksdagskampanjen, dessvärre utan större genomslag i de breda folklagren. Och sociala medier är säkert en väg till väljarna, rätt använd. Men det behövs fler nya grepp, fler överraskande händelser som lockar nyfikna in i den lite okända värld som beslutsfattande trots allt är.
Om partierna lyckas entusiasmera, intressera och engagera har de ett guldläge inför framtiden, alldeles oavsett hur valresultatet går i höst. För platser i lagting och kommuner är bara första steget. Det andra, och i mångt och mycket viktigare, är att ständigt förnya gruppen som vill ställa sig i strålkastarskenet och söka folkets stöd.
Vi lär inte få se någon ”Obamania” på Åland i höst, men förhoppningen är ändå att en fartfylld och häftig valrörelse ger många som blir nyfikna på att göra sin röster hörda. Många som vill ta del av makten och få en chans att påverka allas vår vardag.
Om det lyckas går vi mot en härlig framtid. Misslyckas kandidater och partier med att fånga väljarnas intresse finns risken att avståndet mellan väljare och vald ökar och ointresset blir stadigvarande.
Det är en stor utmaning som står framför de som vågar kliva in under folkets lupp, och vi ska respektera dem som vågar ta det steget. Och, förstås, hoppas för Ålands skull att de lyckas med sin uppgift.
