SÖK
MENY
Den vanskliga kompetensen
Ett anrikt åländsk byggföretag med många anställda har begärts i konkurs vid Ålands tingsrätt. Oavsett den rättsliga utgången föranleder detta en del reflektioner om upphandlingar, underbud och samhällsansvar.
Byggnadsfirman Hans Mattsson blir återigen omskriven på grund av ekonomiska och juridiska kontroverser. Denna text tar på intet vis ställning i tvistiga sakfrågor och vill på allmänna grunder beklaga situationen för alla inblandade.
Men det rådande läget ger ändå upphov till tankar om sakernas tillstånd, vad gäller stora upphandlingar på Åland. Man kan undra om allting verkligen står rätt till?
Det finns inga tvivel om att Hans Mattsson Ab är en välrenommerad byggfirma. Men på sistone har företaget figurerat i flera tvister. Bland annat blev man av med byggentreprenaden för polishuset, man har fått sin upphandling ifrågasatt beträffande daghemmet Prästkragen i Saltvik och härdsmältan kring Samlingshuset i Jomala är nog bara alltför välbekant.
I flera fall är det upphandlingarna som ställt till det. I fallet med det nya polishuset blev det tvåan i upphandlingen, Ålands bygg Ab, som till slut fick bygga – med en avsevärd fördyring och försening som följd. Ålands bygg Ab var också den firma som överklagat det ursprungliga tilldelandet av uppdraget till Hans Mattsson Ab.
Men detta handlar inte om två byggbolag som kappas om uppdragen. Det tycks som att det mer än regel än undantag att det offentligas upphandlingar hamnar i rätten: Gripöprojektet överklagades innan det förföll och karusell kring Ådas olika it-upphandlingar har snurrat på tok för många varv, utan något stopp i sikte.
Visserligen är fenomenet med tvister kring upphandlingar varken nytt eller isolerat till Åland. Men det gör ju inte saken bättre att vi inte haft en fungerande upphandlingsinspektion sedan myndighetens instiftande blev ett EU-krav 2017. Nu har en ny myndighetschef tillsatts för några månader sedan och förhoppningen är att situationen förbättras.
För det måste den. Kritiken har varit förödande mot hur de olika anbuden utformats och begreppet ”beställarkompetens” har blivit en vanligt förekommande syrlighet i diskussionen, särskilt i fallet med Åda. Förhoppningsvis höjs denna vanskliga kompetens nu.
Men det allmänna har fler förpliktelser än att bara tillse att myndigheterna fungerar.
Man måste fråga sig hur bygget av polishuset blev 700 000 euro dyrare när Ålands bygg Ab tog över uppdraget från Hans Mattsson Ab. Närmare bestämt måste man undra om Hans Mattsson Ab försökte överleva på en pressad marknad genom underbud. Det är förstås omöjligt att säga säkert, men vore det så skulle det vara förståeligt.
För en hedervärd entreprenör är det ett svårt, lite nesligt, beslut att sätta firman i konkurs. Man lider med sina anställda och gör snart sagt vad som helst för att överleva – och kanske lägger man i trängda lägen bud som egentligen knappt ens täcker kostnaderna, så att skutan hålls flytande lite till? Dylikt är svårt att kritisera.
Ett sånt beteende snedvrider dock marknaden. Risken för att likaledes hedervärda entreprenörer med bättre ekonomi förfördelas är uppenbar. Inte konstigt om de sedan överklagar, till förfång för alla inblandade.
I beställarkompetensen måste därför också ingå klokskapen att inte acceptera bud som man vet är inte är realistiska. Och i förlängningen: att ställa upp verklighetsförankrade budgetar innan man beställer.
Annars kan den omsjungna åländska sparsamheten lätt bli till en dumsnålhet som tvingar entreprenörer med sviktande vingar in i okontrollerade, destruktiva undanmanövrar allt närmare marken.
