Den svåra självklarheten
Länge har rätten till fria aborter varit en självklarhet för de flesta i väst. I och med den amerikanska HD-domaren Ruth Bader Ginsburgs bortgång kan den dock återigen komma att ifrågasättas.
Den amerikanska högern vädrade morgonluft i fredags, då det meddelades att den legendariska domaren i USA:s högsta domstol, Ruth Bader Ginsburg (av sina fans ofta kallade RBG) gått bort efter en längre tids kamp mot cancer. Ginsburg, känd för sin kamp för kvinnlig självständighet och kvinnliga rättigheter, har setts som den äldre domargenerationens sista garant för den en gång så självklara rätten till fri abort. Nu är hon borta.
Upphetsningen på högersidan vet för tillfället inga gränser. I teorin skulle Trump på en enda mandatperiod kunna tillsätta tre domare i högsta domstolen och på så vis högerställa domsluten under en generation framåt (domarna i USA:s högsta domstol sitter på livstid).
Det enda som skulle kunna hindra senatens republikaner från ytterligare en utnämning är det pinsamma faktumet, att man för fyra år sedan förvägrade president Obama rätten att nominera en ersättare till den då avlidne domaren Antonin Scalia med hänvisning till att det var valår. Men pietet har inte varit en utmärkande egenskap hos Trumps kreatur i kongressens övre kammare, så inom ett par dagar drar cirkusen helt säkert i gång.
Lita på att abortfrågan då kommer att hamna i centrum för debatten.
Frågan om abort är urgammal och ständigt ny. Kristendomens äldre syster judendomen bestämde för över tvåtusen år sedan att moderns hälsa och välbefinnande går före fostrets. Katolicismen och delar av protestantismen jämställer å sin sida aborter med mord. Skillnaden i hållning har att göra med hur man över huvud taget betraktar en graviditet.
Rör det sig om en pågående intern process inuti den havande kvinnan, eller är hon efter befruktningen plötsligt att betrakta som två personer, var och en med en egen uppsättning rättigheter? Kan man till och med se det som ”både och”?
Vår lagstiftning försöker göra just det. Finland tillåter aborter fram till och med den tolfte graviditetsveckan, därefter endast med ett specialtillstånd från tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira. Denna kuriösa kompromiss mellan två motsatta synsätt illustrerar frågans vansklighet: handlar det om ett ”foster” eller om ett ”ofött barn”? När blir det ena det andra?
I USA är den frågan den springande punkten. Fler och fler konservativa delstater försöker införa begreppet ”cardiogenesis” i sin lagstiftning, alltså att livet ska anses ha uppstått när fostret/det ofödda barnet fått ett hörbart hjärtljud. Eftersom detta inträffar redan i sjätte veckan passeras denna ”livsgräns” för många kvinnor redan innan de förstått att de är gravida.
Den domarkandidat som många tror att Trump tänker utnämna, Amy Coney Barrett, är katolik och helhjärtad abortmotståndare. Blir hon vald på den korta tid republikanerna har på sig kommer aborträtten i USA sannolikt att helt eller delvis inskränkas inom en tre–fyra år, försåvitt inte demokraterna återfår kontrollen över senaten och tillgriper extraordinära metoder.
På gott och ont är det i det stora landet i väst som trenderna föds och tar fart. Risken är stor för att kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar återigen kommer att ifrågasättas på bred front, överallt.
För det är slutligen där diskussionen ändå tar slut. Att förbjuda eller begränsa aborträtten är att stadfästa att kvinnor inte råder över sina egna kroppar. Den som förespråkar en sådan inskränkning får gärna utveckla vem som istället ska göra det, och på vilka grunder, för vid slutet av den åsikten väntar könsslaveriet.
Aborter sätter spår hos de flesta som upplevt dem – män såväl som kvinnor. Det har dock inget att göra med det enkla faktumet att rätten till en säker, laglig abort är en oförytterlig mänsklig rättighet.
Det kan vara värt att minnas, när vi med oro ser västerut.
