Den stora skillnaden mellan att betrakta och utöva
Det är utmärkt att kulturen kommer till äldreboenden när boende inte kan ta sig till kulturen.
Men borde inte kraven på interaktion vara större?
Årets bästa kulturupplevelese så här långt, vad kan det vara?
Månne litteraturdagarna som i vanlig ordning skapade möte mellan författare och läsare? Kanske Vera filmfestival som visade så många berörande, upplysande och irriterande filmer? Månntro de för åländska mått många skivsläppen, eller kanske filmpremiärer och bokutgivningar?
Nej, årets bästa kulturupplevelse pågick under en timme i början av april på äldreboende Oasen. Publiken bestod av anhöriga, personal och boende och av de elva medverkande hade sju inte en bakgrund som aktörer.
Av de elva som medverkade var sju rörelsehindrade.
Och föreställningen, det var en dansuppvisning.
Konstprojektet Happy End har besökt alla de nordiska länderna. I tio dagar vistades fyra danska dansare och musiker på, i Ålands fall, Oasen. De arbetade fram en föreställning tillsammans med de boende som deltog i mån av ork och dagsform.
Projektets ledare Ingrid Tranum Valásquez blev irriterad på det faktum att man ”glömmer och gömmer ålderdomen”. I projektet dansar de boende tillsammans med de professionella dansarna, och de boende blir också intervjuade: Hur känns det i din kropp att dansa? Har du några råd att ge för ett bra liv? Har du dansat mycket, berätta!
I föreställningen suddades gränserna mellan rörlig och mindre rörlig ut. Begrepp som gammal och ung saknade betydelse och en röst gavs till dem som sällan hörs.
De danska dansarna satte sig själva på spel. De kunde i varierande grad svenska men talade ändå i mikrofon, och de improviserade en dans tillsammans med människor vars förmåga till rörelse var begränsad.
Mariehamns stads ”Kultur i äldrevården” har funnits sedan 2013. Program arrangeras för de boende på Trobergshemmet, Edlagården och Odalgården.
Kulturprogrammen på äldreboendena finansieras till största delen av Svenska kulturfonden. Under 2017 och 2018 har även kulturen i Mariehamn reserverat 3 000 euro för kultur för äldre, förutom det arbete kulturkommunikatören Tom Eckerman lägger ner.
Programmet och uppskattat både av personal som inte hinner erbjuda kulturupplevelser i det dagliga arbetet, och bland de boende. Programmet som erbjuds är rikt med sånggrupper, musikframträdanden och filmvisningar.
Ändå är Mariehamns stads kulturprogram i äldrevården något som avsevärt kunde utvecklas, det inser man då man sett föreställningen på Oasen.
För de artister som besöker äldreboenden blir det ytterligare en scen, ytterligare en möjlighet att mot ersättning uppträda. Men vad om åtminstone hälften av programmen erbjöd interaktion, så att de boende inte bara upplevde kultur, utan också utövade?
Någon ser och någon utför och de som utför går in i en roll, en scenperson som ökar distansen. Det kostar mer att möta sin publik och skapa tillsammans än att uppföra ett program som man uppfört tio gånger förut.
Under åren verkar just interaktionen minskat, trots att många av de äldre under projektets tidiga år önskade just interaktion.
I det danska projektet deltog de som ville på sitt eget sätt. Man dansade sittande, man arbetade med händer och armar och man berättade om livet på sjön med hjälp av en sextant.
Inte bara kulturens begrepp vidgades, utan också vad det innebär att vara människa.
Och det måste väl ändå vara ett minimikrav för all kultur?
