DELA
Foto: markus-spisk / Unsplash
Klimatkrisen fordrar inte bara en utsläppsminskning. Det fordrar ett nytt sätt att tänka och se på oss själva och världen.

Den stora klimatfrågan: Vad är det goda livet?

På söndag kör det igång. Det ödesdigra internationella klimatmötet där världens ledare ska diskutera förhoppningsvis ambitiösa utsläppsmål. Runt kaffeborden här hemma borde en parallell diskussion hållas – om vad som är det goda, hållbara livet.

Enligt FN:s nyaste rapport som släpptes i veckan, dagarna innan det internationella klimatmötet startar i Glasgow på söndag, så misslyckas länderna i sina ambitioner att hålla uppvärmningen under 1,5 grader detta århundrade. Enligt FN:s beräkningar är vi på väg mot 2,7 grader, vilket skulle få katastrofa följder.

Men det finns ännu hopp. Ifall vi skärper ambitionerna så kan vi fortfarande stävja det värsta. Vi har nu åtta år på oss att halvera växthusgasutsläppen. Men att stoppa klimatkrisen kräver mer än bara resultat från toppmötena, det kräver en samhällsförändring som omfattar oss alla.

 

Många världsledare och länder har äntligen fattat galoppen och flera har lagt i en högre växel inför vad som utmålats som ett avgörande klimatmöte. Men fortfarande är det inte tillräckligt.

EU:s gröna giv, som stipulerar ett utsläppsmål på 55 procent senast år 2030, har bedömts vara för klent. Åland är i färd med att stifta en egen klimatlag, som enligt utvecklingsminister Alfons Röblom (HI) möjligtvis ska bli ambitiösare än EU:s. Det måste den bli. Inte bara för att det annars vore totalt onödigt att lägga tid och resurser på en egen lag, utan också för att vi har resurserna och småskaligheten att ta ordentliga krafttag.

 

Men även om en egen åländsk klimatlag är viktig och starkt symboliskt så är det i den gemensamma hållbarhetsagendan som den grundläggande styrkan hittas. Den hade en trevande start, och för vissa ålänningar kanske den ännu uppfattas som luddig, men med visionen om ”bärkraft” försöker man komma närmare en av de viktiga pusselbitarna som behövs i omställningen.

 

I den senaste lokala statusrapporten så ligger en del av fokuset på inre beredskap och resiliens. Två ord som kanske för första gången omnämnts i ett officiellt åländskt regeringsdokument.

”Vi kan besitta förmågan att möta svårigheter i den materiella världen utan att resignera, till och med genom att blomstra”, skriver kapitelförfattarna Petra Granholm och Marcus Koskinen-Hagman.

Även den internationellt erkände klimatforskaren Johan Rockström har lyft vikten av att fokusera på ett positivt budskap om välfärd och rättvisa som en fackla för framtiden. I samma led går 126 Nobelvinnare som i våras gick ut med ett gemensamt ”nödrop” där man vädjade för sanning och humanism mot en hållbar värld.

 

Författaren och filosofen Yuval Noah Harari säger i The Guardian att hans största rädsla är att vi kommer förstöra mänskligheten utan att inse vad vi förlorar.

Det är dessa samtal och funderingar vi nu behöver ha parallellt med de stora toppmötena. Runt kaffebord, på promenader, i skolor och i dagboken. Samtal och funderingar kring vad det bästa med att vara människa är och vad ett verkligt gott och hållbart liv innebär, vad vi jagat till ruinens brant och vad vi riskerar att förlora över stupet som vi inte kan tänka oss att leva utan.

 

Klimatkrisen fordrar inte bara en utsläppsminskning. Den fordrar ett nytt sätt att tänka och se på oss själva och världen. Det behöver inte fokusera på obekväma uppoffringar, utan istället på vad som gör livet värt och fint att leva. Det är en riktning vi alla både kan och borde ställa oss bakom.


Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp