Den som betalar är den som bestämmer?
Om landskapet beviljar stöd till ett företag som tillverkar smörgåsar, kan landskapet då ställa krav på att företaget skall börja tillverka tårtor istället om det plötsligt uppstår brist på konditorier? Eller tvärtom.
Ministrarna Jörgen Strand (fs) och Runar Karlsson (c) verkar fungera enligt den modellen. Åtminstone om man får tro det som Nya Åland skrev nyligen. Någon dementi har inte hörts.
Strand, med stöd av Karlsson, säger att Medis, som har gott om resurser, borde fokusera på utbildningen i svenska för inflyttade i stället för att ordna nöjeskurser. ”Medis skall inte begära tilläggsresurser för att ordna undervisningen i svenska när vi redan betalar så mycket i landskapsandel som vi gör”, säger Strand.
Okey. Landskapet betalar, alltså ställer landskapet krav. Men varför just på Medis? Det finns en rad skolor i landskapet som är landskapets egna. Varför kan inte de ordna kurserna? De får ju ännu mer pengar av landskapet och borde vara ännu mer lyhörda för vad ministrarna önskar sig för stunden.
Eller är det något i resonemanget som haltar?
Det är fullständigt klart att de som flyttar till Åland skall få hjälp att lära sig svenska. Annars går det inte bra. Bo kan man till nöds, men arbeta går dåligt. Och eftersom Åland behöver arbetskraft så ligger det i landskapets intresse att se till att inflyttade ges möjligheten.
Vi vet att Medis i årtionden har ordnat kurser i svenska för inflyttade och gör det fortsättningsvis på olika nivåer i ökande omfattning. Men det finns alltid någon som faller utanför. Det finns till exempel byråkrati i systemet. Om Medis får sysselsättningsmedel för att ordna kurser för arbetslösa så går det inte att skylla på Medis om man på de kurserna inte kan ta emot folk med arbete. Eller anser någon att Medis borde fuska?
Vi vet också att arbetar- och medborgarinstituten inte har kommit till för att ordna språkkurser för inflyttade. De har kommit till för att ordna allmänbildande kurser av olika slag för befolkningen. I dag handlar det om meningsfull sysselsättning på fritiden.
Visst kan man ha åsikten att en kurs om ”sushi för män” inte är det mest nödvändiga här i livet. På samma sätt kan man tycka att väv- och sykurserna inte alla gånger fyller kraven. Det vill säga om grundidén är att kursdeltagarna skall lära sig något nytt. Nu får man ibland känslan av att det är maskinerna man är ute efter, inte kunskaperna.
Men ingen kan påstå att de som köar fört att komma med på kurserna inte tycker det är meningsfullt.
Så vart leder det här resonemanget?
Jo, Medis skall syssla med det Medis sysslar med så långt resurserna räcker. Där är det politikerna – kommunpolitikerna – som sätter gränsen för hur stort, eller snarare dyrt, utbudet får vara.
Om landskapsregeringen vill köpa kurser av Medis och det finns utrymme att ordna dem så är det bra. Finns inte utrymmet, eller om landskapsregeringen inte är villig att ge pengar till Medis, så får man väl be någon av sina egna inrättningar att ordna kurserna. Svårare än så kan det inte vara?
Men inte kan landskapsregeringen hota med att dra in sitt stöd till Medis om Medis inte ordnar de kurser som landskapsregeringen vill ha?
Eller kan man?
