Den skeva prismåttstocken
”Men åländska produkter är så dyra”. Det är en återkommande kommentar när man talar om vikten av att prioritera lokalproducerat.
Men problemet är inte att de åländska produkterna är dyra. Problemet är att vi har en skev måttstock på priser.
Budgetvarianterna. De finns i form av allt från kläder till glass och möbler. Produkter och varor som av någon orsak är de billigaste i sortimentet.
Inom klädindustrin kallas dessa artiklar ofta för snabbmode, där kvalitet och hållbarhet fått stryka på foten för att stilla den ombytliga trendhungern. Modeindustrin har ett inbyggt slit- och slängproblem i och med just säsongstänket, där en tröja inom några månader kan konstateras vara ”ur mode” och förpassas ur garderoben innan den knappt hunnit användas. Klädkedjor har fått mycket kritik för detta och till följd har etiska, hållbara alternativ börjat ploppa upp. Men förändringen sker långsamt.
Fortsättningsvis verkar folk tycka att det är okej att köpa en tröja för fem euro. Det säger sig självt att detta inte är ett rimligt pris för material, produktion och frakt. Oftast är det sömmerskan i ett fattigt land, hon som faktiskt tillverkar produkten, som får dra det kortaste strået (och får den minsta andelen av totalpriset).
Det problematiska är att vår insikt om billighetens pris, som ofta har en hög miljö- och människokostnad, måste omfatta alla budgetvaror. Vi måste börja välja bättre.
För samma diskrepans i butikspris och reellt kvalitetspris hittar vi inom det mesta, inte minst på mathyllorna. På samma sätt som en tröja som kostar några euro inte kan vara hållbar kan oftast inte heller de billigaste matvarorna i sortimentet vara. Om ett glasspaket kostar 50 cent eller en köttbit en euro, då är det ett tecken på att något gått snett. Mat ska inte vara så billig, vi har bara lurats att tro att den ska vara så billig, eftersom det just finns så många budgetvarianter att välja mellan.
Som tidigare konstaterats på ledarplats i Nya Åland har vi i princip aldrig satt en så liten del av vår inkomst på mat. Samtidigt som matpriserna sjunker får producenterna en allt mindre del av kakan. Detta samtidigt som de får höra att deras produkter kostar för mycket.
Det man inte tänker på är att man med en lokalt producerad råvara har överblick över produktion, tillverkning, arbetsförhållande, djuretik och transport. Du kan fast fara och hälsa på en bonde och se hur din mjölk hamnar i kyldisken eller till en lokal biodlare för att se hur honungen tappas på burk. Den insynen har du inte med billiga budgetvarianter som ofta transporterats långväga ifrån.
Om du skulle veta hur hela processen ser ut för den produkten skulle du knappast vara så sugen på att köpa den. För någonstans har man varit tvungen att kompromissa för att få ner priset. Antingen på arbetarrätt, djurskydd, kvalitet eller hållbarhets- och etikaspekter.
I matbranschen finns det också sätt att rätt och slätt fuska sig fram till produkter. Svenska Dagbladet rapporterar att förfalskad mat beräknas omsätta över 400 miljarder kronor varje år i hela världen. Bakom matförfalskningen står ofta kriminella nätverk.
Vanliga falska produkter är exempelvis honung och oxfilé. Honungen kan ha spätts ut med majssirap och oxfilén kan vara färgat fläsk. Men de står ut med sitt billiga pris i hyllan och lockar därför till sig köpare som inte vill ifrågasätta sin produkt.
Så, nej.
Åländska produkter är inte egentligen dyra. Inte om man tar i beaktande kvaliteten, hållbarhetsaspekterna och inte minst – transparensen. Vi har bara vant oss vid skeva budgetmåttstockar.
