Den påhittade fria viljan
Ett psykologiskt experiment för femtio år sedan kastar egendomliga skuggor över våra medvetanden och själva vår verklighetsuppfattning. Det har också konsekvenser för vår moral.
Professorn i neurofysiologi Benjamin Libets gjorde upptäckten mest av en slump och förstod länge inte vad han snavat över. Vem hade kunnat tro att det lilla experimentet på 70-talet på University of California i San Francisco på sätt och vis bevisade att den medvetna fria viljan inte existerar?
Det hela verkade enkelt där i labbet. Med en ny mätmetod kunde Libets mäta när ett beslut att utföra en handling fattades i en medveten mänsklig hjärna. Handlingen bestod i att röra ett finger.
Libets ville sedan mäta hur lång tid det sedan tog för kroppens nervbanor och muskler att faktiskt utföra handlingen, alltså röra på fingret. Hur lång var fördröjningen mellan beslut och handling?
För det föll ju sig naturligt att tänka så. Först fattar man beslutet, sedan handlar man.
Men experimentet visade något annat. Något omöjligt.
Först utfördes handlingen. Sedan fattades beslutet. Och glappet mellan de bägge var nästan en halv sekund.
Experimentet är berömt, likaså alla teorier det gett upphov till. Denna ytterligt förenklade redogörelse gör inte anspråk på att sammanfatta forskardebatten, utan håller sig till Libets egna funderingar. Han och hans kolleger kom att ifrågasätta själva medvetandet – och i förlängningen, på sätt och vis, den fria viljan. Samt att vi egentligen existerar, åtminstone i den bemärkelse vi själva tror.
Jo, nu blir det lite krångligt. Libets teori kan formuleras på detta vis: våra medvetanden, alltså våra jaguppfattningar, är en sorts kulisser som våra jättehjärnor satt ihop för att dölja våra inre, kaotiska och komplicerade sinnesprocesser. Det är dessa processer, en sorts polsk riksdag av rivaliserande viljor, lustar, behov och rädslor, som skickar förslag på en handling till oss. Sedan sätter medvetandet sin godkännandestämpel på handlingen och upplever sig ha fattat beslutet, i en lika subtil som fundamental efterhandskonstruktion som tar runt en halv sekund att etablera.
Men i själva verket var det alltså tvärtom: först handlade vi, sedan ”beslöt” vi oss för att handla.
Så medvetandet är en konstrukt, en artificiell struktur framför ett kaos. Vi får beviset på detta varje natt när vi sover och våra medvetanden försvinner. Kvar blir kaoset: Drömmarna är våra vilsegångna hjärnors hågkomster av våra verkliga sinnen, gömda bakom kulissen.
Men har vi då alls någon möjlighet till egen, medveten fri vilja? Jo, menar Libets. Det där glappet på en halv sekund tillåter våra medvetna jag att inlägga sitt veto mot den föreslagna handlingen och blixtsnabbt välja ett annat handlingsalternativ. Vi kanske inte kan rå för våra instinktiva impulser och reaktioner, men våra artificiella jaguppfattningar kan i alla fall modifiera dem.
Vi kan hejda oss, vi kan låta bli. Kanske är det extra viktigt att komma ihåg numera?
Libets funderade mycket på de moraliska konsekvenserna av sin upptäckt. I kristendomen är ju själva impulsen, tanken, lusten, skuld- och skambelagd. Som i Jesu Bergspredikan: redan när man åtrår sin grannes hustru syndar man. Det blir dock ganska svårt att inte synda om åtrån föregår själva medvetandet.
Däremot hinner man inte synda så mycket på en halv sekund. Man kan styra sina handlingar genom medvetandets vetorätt. Den person är god som handlar gott, vad än hon tänker i sitt inre. Libets egen religion, judendomen, gör på det sättet livet lättare för sina anhängare: Här lyder ju den gyllene regeln ”Gör INTE mot andra det du INTE vill att andra ska göra mot dig.”
Libets experiment visar på en viktig skillnad mellan plikt- och effektetik. Och påminner oss ytterst om att det är våra handlingar som räknas, inte våra vackra tankar och stora ord.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
